När bilden får tala

Diskuterade precis på darling sophy's sida, det ansvar som den massproducerade bilden har i vårt samhälle. Krafterna är maxade och det blir svårt att värja sig. Man bombarderas med ett reklambudskap som är så kalkylerat och så uttänkt, utifrån det mänskliga psykets alla vinklar, att man inte kan undgå att bli påverkad.

Blir alltid lika fascinerad av Barbara Krugers bilder. Hon jobbade själv inom veckotidningsbranchen, och började i sina verk använda sig av precis samma bildretorik som reklammakarna men la till sina texter och förvrängde hela receptionen. Tungt som fan tycker jag.

Gillar det statement hon gör för kvinnor i de här bilderna. Hur hon med alla upptänkliga namn på kvinnans kön (i den nedre bilden) och på den lesbiska kvinnan skriker ut att de faktiskt existerar. Kan bli så kall i magen av människor som inte ser kärlek som något fint bara för att den inte befinner sig inom ramen för den heterosexuella normen. Känner så ofta att jag får en ökad hjärtfrekvens och skulle vilja skrika och tjuta och inte ge upp förrän jag inte orkade stå på benen igen, allt för att få ut en inbyggd ilska mot alla orättvisa fördömanden. Jävlar vad jag skulle triva på barikaderna.

.....Men jag stannar hemma och lugnar ner mig och fortsätter att skriva mitt manus inför morgondagens visning på konstmuseet. Loj? Nej, kanske inte loj, men inte kraftfull nog att agera. Men jag älskar de som orkar och jag älskar att jag älskar de som orkar. Tröstar mig med att jag har ett öppet sinne.