När tomrummet har sin egen estetik

The Kiss. Så heter den här skulpturen av Rodin. Den visar en ung man och en ung kvinna i en fysiskt stark omfamning där deras läppar möts i en kyss som får det att spraka i luften omkring dem. Luften, rymden runt paret, får här betydelse genom den värme man känner att denna omfamning avger. Jag kan inte värja mig från den närvaro jag upplever och det accentueras av det faktum att detta par bryter sig ur marmorblocket som fortfarade har delar av sin yta obearbetad och rå.



Här har den svenska konstnären Monika Larsen Dennis arbetat med tomrummet runtom detta älskande par. Hon har gjort ett negativ, själva avtrycket av de två kropparna, i ett massivt marblock. Bara tanken att se en skulptur vars egentliga centrum består av tomrum, rymd, kan förefalla svår att fånga men här ser man det tydligt. Den tomma luften bär fortfarande värmen från kropparna som suttit där och börjar i de avtryck som syns i Larsens skulptur. Det går inte att inte känna närvaron av de fysiska objekt som lämnat avtrycken, vår hjärna skapar den bilden utan att vi ber om det.
Fascinerande.


En annan av Larsens skulpturer är The Hug. Här ser man ett kallt och hårt marmorblock med två symetriskt placerade hål i centrum. Men åter igen leker hon med själva tomrummet. Om man trär in armarna i de två hålen formars de till en kram, en omfamning. Den här är också inspirerad av Rodins skulptur, om jag minns henne rätt från en dokumentär som gick på tv för ett halvt år sen. Men oavsett vad hennes inspiration kommer ifrån vill jag trä in mina armar och njuta av den kram som min fysiska kropp tvingas till av det mörka tomrummet inuti blocket.