Mannen från Wittenberg

Titta, vicken söt liten tjockis. Han sitter där med kroppen full av härlig surkål och tjocka kryddstarka bratwurstar.
Luther, ja så hette han, den här mannen från Wittenberg. Martin i förnamn, ett förnamn som inte alls verkar särskillt skrämmande. Men varför i hela friden låter jag då denne man driva mig som en Füselis nattmara? Ja, det kan man undra.
Karl levde mellan 1483 och 1546 och styrde ju till världens reliösa struktur så pass att vi fortfarande sjunger hans lov i våra kyrkor men vad gör han på min vänsteraxel?

Det har gått så bra för mig. Jag har fått jobb på ett underbart ställe, jag har fått förtroenden, jag jobbar visserligen på som en myra på syra men att jag skulle bli så oerhört uppskattad som jag blivit, det kunde jag för mitt liv inte tro. Och som ett brev på posten så kommer frågan: När ska det brista? När kommer de på att jag faktiskt inte kan nåt? Jävlar så dumt va?! En fin flicka från Göteborg skrev idag: "Du utgår från din verklighet och det måste ju vara det optimala?! Men den där Luther tycker jag du ska be fara åt helvete. Varför låter du honom göra dig illa?"
Och hur rätt har du inte mitt hjärta.

Ska med all kraft jag har kvar sätta samman min ansökan om doktorandtjänsten idag och imorgon och lägga det på lådan på söndag. Det kommer att kosta lite grus i ögonen av trötthet och ett dubbelt porto. Mer än så är det inte.

Häpp, sa gubben, när pungen sprack!!!