Mina vänner

Romanska Bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oöndligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsamman med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmmer
ur För levande och döda, 1989

Jag älskar mina vänner.
Jag älskar att de finns.
Jag älskar att det inom dom finns valv bakom valv oändligt.

Reklam.... och annat som dyker upp i ens tillvaro

Hittade den här bilden på nätet.
Tycker den är bra. Lite brutal kanske. Tror att änder mår bättre av dagsfärska frallor. Men va fan, jag är ingen dununge så jag skrattar åt sånt här.

Det kommer mycket reklam. Och det trots att man sätter en "ingen reklam tack"-skylt på dörren. Den är allt oftare riktad direkt till just mig, med mitt namn och allt, vilket också gör att de tar sig förbi min fina skylts kraftiga barriär.
Och om det vore bara mig det gällde..... Just nu är det jättejobbigt när ex Canal digital ringer med sprudlande ungflicksröst och frågar om det är Siv de pratar med. Nej, hon är död, måste jag säga då. De där orden väger bly och jag blir så trött på att behöva upprepa detta om och om igen. Samma sak gäller de som skickar saker direkt i brevlådan. Satt i telefonkö till Ellos av alla jävla ställen, under tiden jag drack mitt morgonkaffe, allt för att få dem att slutta massutskicka rea-kataloger tll min mamma. Tror ni jag hann komma fram innan jag behövde åka till jobbet???

Men fan vet om livet bara är helvete. Har ögonblick där jag skrattar så jag tjuter, där jag ler och är varm inombords och där jag blir pigg som den bästa Duracell-kanin, trots den in i döden trötta lekamen jag släpar runt på om dagarna.

Livet.
En märklig resa.

Det ofattbara....

För sju dagar sedan slutade min mamma att andas. Hennes kropp gav upp kampen mot den mara som red henne. Sorgen är större än vad jag kan beskriva eller ens fatta och saknaden gräver ett hål i mitt bröst som är djupare än Victoriasjön.

Min mamma.
Den finaste.
Älskad.
Saknad.