omnia mirari etiam tritissima

Var på Moderna.
Såg Dana Schutz och några av hennes målningar under temat auto cannibalism.
Här hennes "Surgery" från 2004.
En samling self-eaters som lever på att äta av sig själva och av andra.
Som utför kirurgiska ingrepp på varandra.
Bara sådär... Häpp liksom.
Blir road och dras in i färgerna.
Vill förstå.


På samma utställning "Eclipse" - Paul McCarthy.
Här några bilder ur hans "Carribean pirates".
Blod och splatter.
Våld och sexuella övergrepp.
Varför?
Majonnäs, ketchup och lönnsirap som gestaltar skit, piss och diverse övriga, från kroppen vällande, flytande eller semiflytande ämnen.
Anses humoristisk i sin överdrift.
Sätts i parallell med samtida från den amerikanska abstrakta expressionismen.
Jag fattar ingenting.
Och vill inte det heller.

Sen kommer Natalie Djurberg och hennes "Valen och noshörningen".
Varför blir jag så jävla glad när hennes dockor skiter ut en babian eller föder ut en noshörning?
Varför känner jag inte samma äckel som inför McCarthy?
Jag kanske inte kommer förstå det.
Vet inte om jag behöver det.

För övrigt så sa Linné:
"Omnia mirari etiam tritissima" som betyder "Förundra dig över allt, även det mest alldagliga".

Idag läste jag:

Berätta en historia, Pew.
Vilken sorts historia, barn?
En historia med lyckligt slut.
Det finns inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.

"Keep passing the open windows"

Isolde av Aubrey Beardsley


Känner mig lugn idag.
För första gången på länge.

Tänker på ordet persevere...

Att gå i byxor eller kjol

Tänkte mycket efter samtal med S på telefonen.
Spelar det egentligen någon roll om vi har kjol eller byxor?
Eller om någon säger, "ta kjolen" när man frågar vad man ska välja?
Rosa Bonheur var skicklig. Hon var en i raden av de nya friluftsmålarna i Frankrike vid mitten av 1800-talet.
Hon ville gå i manskläder. Byxor. För det fick hon ansöka om tillstånd hos myndigheten, ett tillstånd hon var tvungen att förnya en gång i halvåret.
Villkoret var att hon inte hade dem på sig på några tillställningar eller offentliga platser.
Hon utsattes för fördömanden. För kritik och ifrågasättanden. Hennes medsystrar såg inte med blida ögon på hennes byxval, något som fick henne att sälja sin integritet och förklara att enda anledningen för henne som kvinna att bära byxor var att det var mer praktiskt i slakthusen hon besökte för att få anatomisk kunskap till sitt djurmåleri. Hon kände sig även tvingad att säga att det praktiska måste styra, finns inte den aspekten bör kvinnor absolut inte bära byxor.

Men hon ville ju det. Och hon borde haft så mycket stöd av kvinnorna att hon inte bortförklarade både sin egen och andra kvinnors lust att bära manskläder.

Har vi inte kommit längre