Konsten, den vackra

Ibland behöver jag inte definiera för mig själv vad Konsten är.
Det räcker med att titta.
Och bli behagad.
Det här är vackert så det gör ont.
Dante Gabriel Rosetti.

Julen har passerat.
Jag har varit helt skräckslagen inför att fira den utan mamma.
Men jag var på en plats, med de finaste av människor.
Inga krav.
Inga måsten.
Om lusten fanns att stiga upp, glida i mina rosa plyschbyxor
och inte kamma håret....
så kunde jag göra det.

Lugnet infann sig.
Tände ljus på en liten kyrkogård jag aldrig besökt förut.
En liten minneslund med några flämtande lågor.
Och där fick vårt ljus till mamma plats.

Jag tackar Gud för min fina storebror.

Winter, I am..

Jag är vinter.
Det vet jag.
Igår.
Färganalys.
En klassisk 90-talsföreteelse.
På med en vit mössa och en stor vit haklapp.
Kände mig som om jag jobbade på Scan.
Lapp efter lapp i röda, rosa, bruna och aprikosa nyanser.
Den klarröda var bäst.
Huden var blek.
Men det visste jag ju.
Kall.
Ögonen. Varma. Bruna. Med grönt.
Kontrastrik är jag tydligen.
Ja, då vet man det.

Ska gå och köpa Kesella och vit choklad.
Ska baka de saffransbullar jag fick hos Brutus idag.
De saffransbullar som också är de enda bullar
som någonsin
fått mina ögon att tåras av njutning.
Fett och socker.
Guds gåva till människan.