Schiele - erotik, sensualism eller pornografi

Minns när vi pluggade våra basterminer på kulturvetarlinjen. Sofia påpekade att hon kom ihåg Schiele för att han var utan balle på sitt självporträtt. Och ja, det saknas nåt i könstrakten på det självporträtt som finns i den bok vi läste. Det är mest en massa kludd.
Han var extremt fascinerad av bilden av sig själv. Självporträtten finns i mängder och de återföljs av akter med nakna människor, både kvinnor och män, i förvridna och obekväma positioner. Ibland en kvinna eller en man, ibland två personer som klamrar sig fast i varandra som om själva livet hängde på det. Han var med i Wienersecessionen, en grupp bestående av kulturella individer i Wien strax innan sekelskiftet 1800/1900 vars huvudsakliga mål var att protestera mot etablissemangets antika regler och lagar. Liknande grupperingar fanns på fler ställen i Europa. Även i Sverige. Konstnärsförbundet grundades av de s.k. Opponeterna, en grupp konstnärer som protesterade mot den gamla akademiska skolan och ville revidera och modernisera konstakademins utbildning. Likt Konstnärsförbundet ställde Wienersecessionen ut på egenproducerade utställningar. Egon Shile slog igenom via en sådan utställning.
Konstnärlig ledare var Gustav Klimt, en otrolig jugendkonstnär vars bilder är helt makalösa. Schiele blev lite av Klimts adept och det märks hur de har påverkats av varandra i sitt bildspråk. Erotiken lyser på ett naket och starkt sätt, mer i Schieles konst än i Klimts, även om Klimts motiv även de präglas av sensualism och erotik. Den är skitigt och rått skildrad genom kompositioner där hela duken fylls upp av magra, rent utmärglade kvinnor, som sitter med benen brett isär så könet skjuter fram mot betraktaren.
Det sägs att han var översexuell. Att han var märkt dels av att fadern blev galen innan han dog av syfilis och dels av att han själv plågades av samtidens vanföreställning att man kunde bli galen om man masturberade för mycket.

Egentligen blir sådana här kastrationstolkningar av hans konst lite för psykologiserande. Jag nöjer mig med att jag väcks av han bilder. Att jag känner frenesin i de här extremt expressiva målningarna, vars svarta tecknade streck nästan rusar fram över duken. Det känns som att kolstrecken är det bärande och att färgerna bara hamnar där, som av en slump.
Det är så lätt att bara gilla det vackra och mjuka i konsten men jag älskar att beröras av det skitiga, det provocerande och det icke normativa. Älskar att det finns sådan konst. Älskar Schiele.

Och jag älskar att Kulturen i Lund inte har gett efter för vandalernas jävla pajkastning utan har fortsatt med utställningen "A history of sex" av Adres Serrano.