Californication

Det går en förfärlig serie på tv på torsdagar. David Duchovny spelar någon avdankad författare med Bukowskikomplex som glider runt och knullar brudar allt emellan jollarna sakta gör mos av hans hjärna och färgar hans lungor bruna. Jag är förmodligen lika förfärlig som gillar den. Men det är nåt så jävla lockande med detta eskapistiska sätt att tackla verkligheten. Att bara fly och skita i konsekvenserna.

För ett tag sedan sa en kollega på jobbet att jag skulle lämna Luther i garderoben. Han bara pressar på med sin skuld och får en att säga saker som "ja, ja, det här är ju fruktansvärt (läs: separation, krossat hjärta...bla bla bla..) men jag är glad att jag har mitt arbete för nu kan jag verkligen gräva ner mig i det".
Duktighetskiten sitter som en basketkeps. Smack, rätt ner över ögonbrynen sitter den med klorna borrade rakt in i hjärnan.
Skulle vilja vara sjukskriven. Sova tills jag vaknar självmant. Och då menar jag inte EN dag utan flera dagar. Ni vet, sova så länge att man självmant kan vakna vid halv åtta en lördagmorgon och faktisk vilja gå upp då.

Att vara ensam eller att vara med sig själv är två olika saker för mig. Har känt mig jävligt ensam ett tag men nu börjar viljan att vara med mig själv ta över. Säger vilja för jag är inte riktigt där ännu. Är ju aldrig ensam. Inser att jag i en och en halv månad faktiskt inte haft något hem. Betalar hyra för ett plejs jag spenderat två dagar i sen nyår. Oavsett att mina mamma är världens underbaraste och att jag älskar Landet så längtar jag efter att vara själv.
Att få umgås med tystnaden. Att höra tystnaden brytas av Aurora på P2. Att höra den brytas när JAG bestämmer det.

Det är en och en halv månad sedan jag flyttade från henne. Varför känns det som ett och ett halvt år?