Tro...

Hopp...

Kärlek...

Cancer. Ett hemskt ord. Egentligen inte mycket mer än sex bokstäver men det ligger en mörk förtvivlan kopplad till dem vilket gör att man fasar för att behöva använda dem i sin direkta närhet.

Nu måste jag det. Min mamma har cancer. Och jag är rädd. Vill att allt ska gå bra. Jag måste lita på det läkaren säger. Vänlig är han, den mannen, och duktig har jag hört. Det finns ju liksom inget alternativ. Jag kan ju inte inte lita på sjukvården för då går jag ju under av oro. Ber till Gud. Och till Jesus. Och hoppas.


Hoppet är en magisk känsla. Stark som inget annat. Tron hoppet och kärleken - blått, grönt och rött. Det får bli färgera jag har på näthinnan idag.