Ack, Du sköna vackra konstskatt...
Jag chockades av min reaktion.
Kinderna blev varma.
Jag slog händerna för munnen
och tårarna rullade....
Sandro Botticelli målade den.
Han är inte ens min favoritkonstnär.
Jag såg andra och i mitt tycke mer betagande konstverk.
Men ändå...
det var hans målning som fick mig i tårar...
Constantin Brancusi.
Fyra sekler senare.
Bird in Space.
Av Brancusi.
På Neue National Gellerie i Berlin.
Här hände det igen.
Jävlar vilken balans.
Avvägningen är minutiös.
Herregud så vackert.
Så fulländat.
Snabbare andhämtning.
Tårar....
År 1817 besöker franske författaren Stendhal (pseudonym för Marie-Henri Beyle) den italienska staden Florens.
Där kommer han i kontakt med en sjukdom som endast tycks drabba turister och som verkar bero på alla de starka intryck konsten i Florens förmedlar. Man blir helt enkelt sjuk av för mycket konst.
I sin bok "Naples and Florence: A Journey from Milan to Reggio" beskriver Stendhal för första gången detta märkliga syndrom.
Insjuknade personer drabbas bland annat av förvirring, yrsel och hallucinationer.
Sjukdomen diagnostiserades för första gången 1982 och varje månad läggs nya patienter in på Florens sjukhus till följd av att de drabbats av Stendhals syndrom.
En av de få nationaliteter som verkar immuna mot detta syndrom är japaner och det tros främst bero på deras strikta sightseeing-scheman som sällan lämnar någon tid till att smälta alla intryck.
"I was in a sort of ecstasy, from the idea of being in Florence, close to the great men whose tombs I had seen. Absorbed in the contemplation of sublime beauty ... I reached the point where one encounters celestial sensations ... Everything spoke so vividly to my soul. Ah, if I could only forget. I had palpitations of the heart, what in Berlin they call 'nerves.' Life was drained from me. I walked with the fear of falling.''
160 years later, in the late 1970s, Dr. Graziella Magherini, at the time the chief of psychiatry at Florence's Santa Maria Nuova Hospital, noticed that many of the tourists who visited Florence were overcome with anything from temporary panic attacks to bouts of outright madness that lasted several days. She remembered that Stendhal had had similar symptoms, so she named the condition Stendhal's syndrome.
oj då......
4 kommentarer:
Klockan 21 april 2008 kl. 12:21 , Anonym sa...
Verkar minst sagt som du hade en bra resa.
Kram
Klockan 22 april 2008 kl. 07:24 , Anonym sa...
Tänk att balans kan få en ur fattning. Ganska fantastiskt egentligen.
Klockan 25 april 2008 kl. 12:37 , Anonym sa...
Tänker på er massor och säner över energi och styrkekramar i oändlighet.
Klockan 29 april 2008 kl. 22:34 , Anonym sa...
Kram!!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida