carmina burana

To see a world in a grain of sand and a heaven in a wild flower, hold infinity in the palm of your hand and eternity in an hour.

2008/05/05

Det ofattbara....


För sju dagar sedan slutade min mamma att andas. Hennes kropp gav upp kampen mot den mara som red henne. Sorgen är större än vad jag kan beskriva eller ens fatta och saknaden gräver ett hål i mitt bröst som är djupare än Victoriasjön.

Min mamma.
Den finaste.
Älskad.
Saknad.

upplagd av Carmina Burana @ 5/05/2008  

7 kommentarer:

  • Klockan 5 maj 2008 kl. 18:03 , Anonymous Anonym sa...

    den bilden är underbar. precis så såg hon ut. ser hon fortfarande ut för mig.

     

  • Klockan 8 maj 2008 kl. 10:47 , Anonymous Anonym sa...

    Åhh du min kära väninna, bilden är fantastisk vacker. Ni är så fina båda två. En vacker bild att minnas till.

    Jag finns här när du behöver.

    Kram till dig och bror

     

  • Klockan 8 maj 2008 kl. 19:39 , Anonymous Anonym sa...

    Jag läste detta och grät. Även fast jag inte känner dig så vill jag bara beklaga sorgen. Kram.

     

  • Klockan 9 maj 2008 kl. 07:28 , Blogger Carmina Burana sa...

    ...tack

     

  • Klockan 11 maj 2008 kl. 21:23 , Anonymous Anonym sa...

    Livets gång - men med gränslös saknad. Hur skulle det vara annorlunda? Saknaden är kärlek, minnen, hågkomster. Men, samtidigt i sorgen finns en lättnad över att smärtan upphört. Hennes uppmaning om Berlinresan var den sista kärleksgåvan. Tungt nu, men du bär med dig din mor i allt du företar dig i framtiden. Kram!

     

  • Klockan 11 maj 2008 kl. 23:00 , Blogger Carmina Burana sa...

    ...visst är det så B-O. har varit så rädd de senaste dagarna. att jag skulle glömma hur hon lät när hon skrattade, hur hennes torra och varma händer kändes, hur gott hennes bröd var.... men det var först igår, efter att jag såg dödsannonsen i tidningen som jag med en märklig känsla av insikt faktisk visste att jag aldrig kommer att glömma. jag vet fortfarande hur min pappa lät när han skrattade, hur hans fina händer kändes när de strök över mitt hår och hur vansinnigt god hans mat var...
    och berlinresan... det var verligen en gåva. hon visste att jag skulle ha dukat under av fullständig utmattning om jag inte fått åka iväg och bara vara carina.

    tack fina du för fina ord. får jag komma hem till er någon dag?

     

  • Klockan 12 maj 2008 kl. 20:33 , Anonymous Anonym sa...

    Du är, givetvis, välkommen närhelst du vill!

     

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida