Om solens vara eller icke vara

Om solen ska skina i mitt liv måste jag bestämma mig för om den ska göra det. Jag glömmer så lätt att jag själv faktisk har kontrollen över vad som får drabba mig eller inte.

Tidigare veckors upplevda tveksamheter har i kombination med en urusel lekamen fått mig ur balans. Jag är lite tilltufsad i pälsen, liksom. Det kräver eftertanke och någon form av jakt på självinsikt. Små saker kan så lätt få alldeles för stort utrymme. Oproportionerligt stort utrymme i relation till hur mycket detta egentligen har med mig att göra. När smärtsamma saker händer mig har jag en tendens att ta på mig allt ansvar. Jag blir som en hunsad labrador som jobbar ihjäl sig för att ställa allt till rätta. Men ofta är det så att det egentligen handlar om saker den personen går igenom eller möter. Det är så ofta som jag glömmer att det faktiskt inte är jag som är problemet. Nej, om det ska fungera med arbetsliv, kärleksliv och privatliv måste jag för det första skydda mig lite mer (och här gäller det framförallt i den akademiska världen) genom att inte bjuda på så förbannat mycket av mig själv. Är ju naiv som salongsberusad kossa och vräker ju ut mitt livs ärlighet till höger och vänster vilken får som största konsekvens att jag serverar mina svagheter på ett blankpolerat silverfat. Blir det någonsin någon bra utkomst av ett sånt beteende?! Dessutom måste jag även lära mig att se om det är mitt ansvar eller inte när kontroverser händer. Och när det inte är jag som är orsaken, ja då ska jag väl för helvete inte heller må dåligt av det.

Nej, nu jävlar ska jag kavla upp ärmarna och möta mig själv på ett annat sätt. Ett nytt år med nya prövningar. Prövningar som jag är övertygad om blir enklare om jag inte tar åt mig så förfärligt. Yes. Så får det bli.