Det här har jag sett....

Aldrig trodde jag att jag skulle falla så för staden Berlin!!
Det här är en stad som är så mångfacetterad och så rik på olika uttryck så man får en dos av hela Europa när man är där. Eftersom staden varit indelad i fyra delar så är allt från arkitektur till restauranger och caféer präglat av den nationen som ockuperade just den stadsdelen. Bland annat strosar man i kvarter som känns som att man är i Paris och där den kontinentala atmosfären är optimal.

Berlin har många olika stadsdelar och en av de mest märkvärdiga är Potsdamm. Själva stadsdelen Potsdamm var ockuperad av Sovjet innan 1989 och nu ligger en mängd sovjetiska kasernbyggnader runt om själva staden helt i ruiner och massvis med logementshus bara står och förfaller. Likadant är det inne i staden Postdamm. Bostads hus som är från 1700- och 1800-talen där några av dem har rustats upp och restaurerats men där större delen av dem är i enormt dåligt skick. Vi pratade om hur fantastiskt det skulle vara att köpa loss ett sådant här hus och rusta upp det. Det skulle nog inte vara så dyrt att köpa men satan vad pengar det skulle gå åt att fixa till det.

Det som däremot inte förfaller utan tas ordentligt omhand av den tyska staten är området med de fantastiska barockslotten ute vid Sans Soucis. Det är just slottet Sans Soucis som syns på bilden och det är ofattbart vackert. Tyvärr räckte tiden inte till att gå in i varje slott, istället fylldes dagen med strosande i den ofantligt stora parken runt slotten där vi enbart tittade på exteriörerna av Sans Soucis, Charlottenhof, Téhuset, Orangeriet, Romerska baden och Nya palatset.

En annan av Berlins mer centrala stadsdelar är Mitte, där Alexanderplatz ligger. Mitte är en del av forna Östberlin och har under de sista åren övergått till att bli ganska faschionabelt. Alexanderplatz har dock en bit kvar att gå för herregud så grått det är där. Vi satt på en uteservering och betraktade hela scenariot omkring oss. Solen försvann en stund bakom det futuristiska och jävligt häftiga tv-tornet men trots dess storslagenhet blev man nedtyngd av den gråa bastanta arkitektur som omger torget och av människorna som gick över det med massa Lidl-kassar i nävarna. En liten zigenarflicka knuffades fram av sin mamma att tigga hos oss och hon vädjade och vädjade och låtsasgrät och pussade Gary på handen. Beklämmande. Nog för att man skulle vilja hjälpa dessa fattiga människor men det moraliska dilemmat blir onekligen att om man ger pengar så bidrar man till att barn ska tigga åt sina föräldrar... och det måste finnas ett bättre sätt än så.

En lite dyster men häftig plats att besöka. Märkligt nog var inte ens ölen god.....

Sen var det där med konsten. Herre min skapare så mycket vacker konst jag sett. Bland annat Holbein den yngre, BL:s favorit. Titta hur han har frammanat en realism som är helt otrolig. Se hur han lyckats skapa en vas av så synbart tunnt och genomskinligt glas ...... och vecken på kläderna är ju helt magnifika.... Jösses i Kristinehamn, som min mormor sa.

Denna målning finns att beskåda på det nyöppnade Gemäldegalerie, ett museum som är ETT MÅSTE för den som åker till Berlin. Alla kejserliga samlingar av europeisk konst från 1200-talet och framåt finns där...... oj oj oj....

För att inte tala om Frans Haals poträtt av den lilla Catharina Hooft. Den lilla ungen såg så levande ut på tavlan. Det är en magisk känsla att möta alla dessa konstverk man annars bara sett bilder av. Framför allt så blir man ibland häpen över storleken. Vissa tror man ska vara större än de är och vissa tror man tvärt om.

Caspar David Friedrich är ju lite av en personifiering av tysk romantisk konst. Hans stämningsbilder gränsar till en nästan övernaturlig värld där allt är tyst och lugnt och där man som betraktare stilla kan bese allt som händer utan att själv bli sedd. Detta eftersom Friedrich valt att måla alla sina karaktärer bakifrån. Just hans verk blev jag inte förvånad över när jag fick se storleken. Jag trodde nog att de skulle vara av måttlig storlek.

Däremot trodde jag att Sandro Botticellis målningar skulle vara både större och gjorda i en annan teknik än de är. Detta är Madonnan med granatäpplet, en av hans mest berömda, och jag kan inte beskriva hur mäktigt det var att se den. När jag kom in och fick se den slog jag händerna för ansikten, stirrade som en byfåne och började gråta. Känsloruset var egendomligt och helt sanslöst. Jag rös, tårarna rann och jag kunde inte säga något på en bra stund. "Vänta bara tills vi kommer till Caravaggio", sa BL och log med hela ansiktet....

...och se.... där var han. Amor Vincit Omnia, Kärleken Övervinner Allt.

Käre gud, där kom tårarna igen. Jag kan tänka mig att det här är samma typ av kärleksrelaterade uttryck som nunnor får när de knäböjer framför ett krucifix. Det är en känsla som ligger bortanför alla förklaringar och där man helt går upp i det man ser och totalt tappar kontakten med sin rationella sida.

Berlin är definitivt en plats jag kommer att återvända till. Sanna mina ord.