carmina burana

To see a world in a grain of sand and a heaven in a wild flower, hold infinity in the palm of your hand and eternity in an hour.

2007/04/02

Det ultimata sommarljudet...

Bofinken är ett fint litet skrälle.

Det finns vissa ljud som får mig att komma i en speciell sinnesstämning. Ett av dessa ljud är bofinkens fantastiska drillande. Jag vet inte varför men jag får allitd en inre bild av ljus som silar genom höga trädkronor ner på det späda gräset i en skogsglänta. Gräset i just skogsgläntor kan vara så otroligt lent. Det går inte att jämföra med vanligt gräsmattegräs utan är mycket finare och skirare i strukturen. Försommargrönska när den är som vackrast liksom.

Bofinken är även något som jag kopplar ihop med Landet. Vi har av någon anledning haft en sommarstuga i snart 30 år som vi envisas med att kalla Landet, en sommarstuga som numera, sen pappa dog, är ett vinterbonat litet pörte som min mamma bor i året om.
Varje gång jag svänger in från Gamla Ö-vägen till Luddingsbovägen så måste jag veva ner rutan på bilen för jag bara måste få känna doften. Doften av Landet som är mitt paradis på jorden och där ingenting kan stressa mig. Att kliva ur bilen, gå fram en bit på gräsmattan och blicka ut över sjön kan liknas vid katarsis. Själen renas in i minsta vrå och lungorna fylls till bristningsgränsen av frisk och klar luft som bär med sig löftet om en god natts sömn. I påsk ska jag dit. Där kommer min mamma och min bror att vara och dit kommer även min underbara tjej och hennes rara lilla dotter. Åhhh vad jag längtar....

I övrigt vill jag bara säga att jag älskar min flickvän. Och jag älskar min fina mamma och min fantastiska storebror. Och jag älskar mina fina och underbara vänner. Och jag älskar mitt jobb. Och jag älskar att jag kan älska.

3 kommentarer:

  • Klockan 2 april 2007 13:25 , Anonymous Anonym sa...

    Och jag älskar dig. Och ljudet av bofink.

     
  • Klockan 2 april 2007 15:21 , Anonymous Anonym sa...

    ...åh tack kära väninna.

     
  • Klockan 6 april 2007 11:15 , Blogger Anders sa...

    Vilken jävla tur att vi människor kan älska. Själv älskar jag mina ungar. Och livet, även om det av och till är en olycklig kärlek. Gillar din blogg förresten. Du och Sofia är pärlor i bloggosfärsanden.

     

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida