Funderar...

Gillar ordet tvåsamhet. Har inte riktigt reflekterat över det förut, det har mest bara känts avlägset. Kommer på mig själv med att fundera kring vad jag tycker om med tvåsamhet och vad det är med tvåsamheten som jag längtar efter och vill nå. Hittade bilder på nätet från en fototävling som hade tema Tvåsamhet. Tänk så många av dessa bilder som stämmer in på hur jag tänker om det där med att vara två.

Jag tycker om att titta i mitt tandborstglas på morgonen när jag ska borsta tänderna. I muggen står min tandborste. Men den är inte ensam. Där står en blå och vit tandborste som min käresta säger är så mjuk och bra. Där står även en rosa barntandborste med ett vitt spöke på. En sån man kan köpa på Apoteket. Bakom min hudkräm i badrumsskåpet står en liten tub barntandkräm med Bamse på. Fruktsmak har den, och det är bra har jag fått veta.

Älskar även att se en rygg bredvid mig i sängen. Jag kan vakna till och det enda jag behöver göra är att sträcka ut handen och röra vid hennes hud. Så nära är tvåsamheten. Mitt i natten.

Tvåsamheten står även för en tanke om tre- och fyrsamhet. Om löften som står skrivna med evighetens bokstäver i hjärtat. Där löftet bara finns där, utan att ha blivit framtvingat. Det finns där som en självklarhet, med en säkerhet som förundrar. Tvåsamhet är även att diska efter att någon annan lagat mat. Eller att vika tvätt när någon annan sjunger för ett barn. Att man alltid kommer hem till någon som låter en veta att man är älskad och efterlängtad. Att få vara den som alltid sträcker ut handen för att förhindra att den andra faller. När tvåsamheten är som starkast tror jag att man blir oövervinnerlig. När man inser att man är beredd att göra vad som helst för den andra, där ingenting blir en uppoffring eller en börda då inser jag att kraften i kärleken är som vore den stansad i urberget.

När morgonen första ljus kommer blir tvåsamheten ett av det vackraste man kan tänka sig. Och den blir något jag vill leva med. Hela livet.