Den stilla veckan...

Något med storhelger får mig att minnas "min barndom". Om alla minnen från min barndom är mina eller om de helt enkelt har återberättats så många gånger att jag tror att de är mina, det kvittar egentligen, för jag upplever något när jag tänker på dem och berättar dem.

Varje gång det närmade sig påsk var jag så inställd på att uppleva varje dag så maximalt som möjligt. Det var som att jag laddade inför den kommande dagen redan i sängen innan jag klev upp. Blåmåndag och fettisdag har jag inga direkta minne av annat än att man förberedde sig för att klä ut sig till påskkärring på skärtorsdagen. Däremot har jag mer än ett smärtsamt minne av hur jag både utsattes och utsatte andra för den märkliga förnedring som de uppfordrande lapparna på ryggen innebar. "Sparka mig i arslet!" kunde det stå och om världen hade varit en vacker sådan så hade alla fnissat och kickat till lite lätt, men den gryende sadisten i vissa ungar tog ju tillfället i akt att lägga tidernas jävla straffspark i rumpan på en vilket gjorde att svanskotan fick sig ett präktigt fotavtryck och man hade svårt att sitta ett bra lång tag efteråt. Satan i gatan så taskiga ungar kan vara mot varandra. Men hotet till trots så begav man sig till plugget med lappar och tejp och låtsades krama sina kompisar för att kunna smyga dit en lapp.

Skärtorsdagens påskkärringsaktivitet var något helt annat. Minns när jag gick påsskärring med tre grannflickor (som det så fint hette på 70-talet) som alla var en bra bit äldre än mina fyra år. De gav upp ganska snart men jag fortsatte runt hela det höga (13 våningar) och mörka huset som stod på andra sidan parkeringen och kom superlycklig hem med stålar, godis och en storstrut, en framgång som knappast mildrade det fullständigt upprivna tillstånd min stackars mor och far var i på grund av att jag varit borta ensam i flera timmar. Kära nån vilket rabalder. Jag kan dock säga att det trots hjärtsnörpsläget var värt det, för att få en storstrut, då 1974, det var stort. Riktigt stort!!

Idag är det dymmelonsdag och ingen har satt någon lapp på min rygg. Istället sitter jag hemma i mina rosa plyschbyxor och min randiga urtvättade tröja och jobbar med en artikel om barocktolkningar av In Hate We Trust. Fick nyss veta av P2, den trevliga radiokanalen, att namnet dymmelonsdag kommer av att man i "den stilla veckan" ville dämpa klangen i kyrkklockorna varpå man bytte ut metallkläpparna i klockorna mot kläppar av trä som, förutom att de gav ett dovare ljud i klockorna också hette just dymblar. Låter fint, tycker jag. Skulle vilja höra det. Vem vet, det kanske låter lite som en marimba. Eller en xylofon.