Att göra en groda

Min väninna Brutus och jag var på stan och åt glass idag. God glass med pecannötter och pistage. Efter glassen strosade vi in på Kalle P och tittade på vackra skor. Mitt i detta provande lyckas jag väsa till Brutus att jag hade sån satans klåda i baken. Och inte bara i baken i allmänhet utan i den där lilla kroppsöppningen man har mitt i mitten av baken i synnerhet.
"Oj då", sa Brutus, "ja där kan man inte ge sig in och klia tillbaka utan hjälpmedel...."
Vi skrattade lite, Brutus köpte sig ett par skitsnygga skor och vi gick till Wayne's för att få oss en latte av god kvalitete. Men där var det stängt så vi satte oss och pratade lite på en bänk, på torget, i skuggan från den varma kvällssolen.

Så som våra fikaträffar nästa alltid gör så slutade även denna med att vi följdes åt till Hemköp för att handla. Vi passerade grönsakerna där jag plockade på mig nio äpplen, ett gäng billiga röda paprikor och vackra kravodlade plommontomater. Väl förbi grönsaksdisken hamnade vi bland konserverna. Till min förtjusning hittade jag Hemköpets egna kalamataoliver i en stor glasburk för en billig penning. När jag stod där började jag känna av min gräsliga klåda igen. Brutus ställde diagnosen mask i magen och jag skrattade eftrsom min Fina misstänkt denna diagnos på sitt lille barn på grund av det lille barnets klådattacker i samma kroppsavdelning som jag.
Medan jag står där och begrundar allt detta, med en burk kalamataoliver i handen, spatserar Brutus vidare mot kryddhyllan lite längre bort, och det var då det hände. Någon tryckte på den där knappen som aktiverar min inbyggda megafon (och som symptomatiskt stänger av all hjärnaktivitet) och jag säger högt och tydligt :
"Ohhh, mitt stjärthål!"

Herregud. Den blick jag fick av min väninna går inte att beskriva. Hon lutar sig framåt, ler lite undrande och frågar: "Vad sa du?" Och visst gjorde jag det. Och det var verkligen hennes blick som fick mig att inse, med all tydlighet, vad fan jag lyckats vräka ur mig, och på vilken volymnivå. Jag höjer samtidigt blicken och inser dessutom att det är fler än Brutus som hörde vad jag sa. Typ sju meter bort står en kille och stirrar på mig och skrattar så han skakar. Och då slog det mig vilken enastående penibel situation jag var i och jag började skratta något så hejdlöst att jag helt tappade konceptet fullständigt. Var fan vi sen gick i denna livsmedelsbutik, som ändå är rätt så stor, så mötte vi denna stackars kille och jag kunde för mitt liv inte sluta skratta.

Käre värld så underbar det är att göra bort sig!
Jag hoppas vid gud att denna kille berättar den här historien vid morgondagens fikabord på det jobb han säkert har för det är verkligen tidernas jävla dundergroda.