Åhhhh....hem till Kneippen igen.

Den förste september flyttar jag in i lägenheten med balkongen. En underbar trea på 81 kvm. Två trappor upp, ett vindskontor och ett källarutrymme. Ingen parekeringsplats (eftersom jag inte har någon bil) men väl en fin innergård där det lilla bonusbarnet kan få leka med sina kompisar som bor i samma hus och i huset bredvid.

Jag ska bli sambo. Vi skrev på kontraktet idag under parasollet på landet när solen sken oss i ryggen. Det kändes så vackert och så fint och så otroligt rätt och bra. Vi har varit tillsammans en förhållandevis kort tid, om man skall mäta något sådant med samhällets mått, men det är egentligen helt oviktigt. Det som är viktigt är att det är så fruktansvärt jobbigt att älska och bo i olika städer. Jag åker den där jävla bussen fram och tillbaka och släpar min väska med kläder och böcker jämt tycker jag och vi får liksom aldrig någon hel tid över.

Det vi längar till liknar det inlägg S hade för ett tag sen, då hon hade en bild av sin Fini på en balkong och där hon skrev att det var en sån dag som passade för att slumra på just en balkong. Såna dagar vill vi också ha, men vi hinner ju aldrig. Jag vet att jag i alla fall kommer att få pendla eftersom jag jobbar i Linköping men det är en helt annan sak. Då kommer jag hem till min lilla familj och får äta middag med dom och somna med dom och vakna med dom. Varje dag. Och det kommer att göra en så stor skilnad.

Är lycklig så jag nästan känner mig rusig. Glad som en lärka, förkyld som en kraxande kråka och med ett sinne lätt som ett ejderdun. Världen kan vara vacker som ett blåspräckligt fågelägg. Fråga mig. Jag vet......