Movies make music memories

Älskar att sitta där med fingrarna fast förankrade i en påse smågodis och med alla sinnen skärpta inför magin på duken. Film på bio förflyttar verkligheten till en plats bland skuggorna och fantasin får fritt spelrum. Förra veckan blev jag och Brutus helt uppslukade av The Departed. En film vars story tog oss med på en mängd jävligt oväntade svängar. Och det som svängde ännu mer var filmmusiken. Fick soundtracket igår och spelar det nu. Herregud vilket grabbäventyr. Det romantiserade våldet, de snabba replikerna som vore de komna direkt ur en serietidning och ett growe som fick punghåren att krulla sig av välbehag, fick mig att känna mig som en 14-årig moppekille.
Yeahhhhh.....

Lugnare musikminnen. Indochine. En vacker saga om förbjuden och omöjlig kärlek i det forna Vietnam. En förförisk yngling som tänder kärlekens brand i hjärtat hos både mor och dotter och en sargad verklighet som tvingar dessa individer till val de kanske aldrig skulle ha gjort annars. Sorglig. Vacker. Musikaliskt vidunderlig.

Arizona Dream. En galen Fay Dunaway reser över himlens blåa oändlighet i ett egenkomponerat flygplan med en skräckslagen och hyperkåt Johny Depp. Sköldpaddor, hälleflundror, eskimåer, regn som sipprar längs väggarna, en stapel Cadillacs som når till himlen, Jerry Lewis, en stol som svävar när Lilly Taylor sitter i den, Vincent Gallo som gör en imitation av Cary Grant när han blir jagad av ett flygplan, regi Emir Kusturica och musik av den allsmäktige Goran Bregovic. Herregud vilka minnen. Skivan spelar jag allt emmellanåt och Iggy Pops raspiga stämma blandat med den kvinliga kören från Belgrad gör melodierna omöjliga att inte ta till sig och älska.

Och igår åt jag en semla. Herregud så gott det var.