När stora isar smälter...

Läser med sorg i hjärtat på Sofias blogg idag om den ovalda ensamheten. Att välja att vara själv och vara ifred en stund kan bara vara skönt om man vet att det finns de där ute som man alltid kan gå till och som alltid vill att man ska komma till dem. E och jag mötte en tragiskt stelfrusen och ensam individ utanför Hemköp igår. Han frågade en kille som höll på att låsa upp sin cykel om han hade fyra kronor. Varför just fyra kronor fick jag inget svar på men han sa lite tyst att han bara ville ha till lite té och mjölk. Lite té och mjölk, förstår ni?? Han hade ingen ambition att bränna de små slantarna på systemet utan när han fick en tjuga av mig så gick han verkligen in på Hemköp. Gud så orättvist livet kan kännas ibland. Han såg så ensam ut och hans händer var som is när jag lade de två guldpengarna i hans handflata.

Har själv ynnesten att just nu uppleva en tresamhet som är helt bedårande. Min fina flickvän och hennes rara flickunge sov här inatt och att vakna med den sömnvarma kvinnan tätt intill sig och se hur hennes dotter sover med rufsiga blonda hårtussar på en madrass precis nedanför vår säng.... herregud. Mitt hjärta mjuknar och värker nästan av salighet. De fick träffa min käraste väninna för första gången igår och när K hade gått hem så pratade tösabiten om hur "rolig och snäll hon var och att vi skulle åka hem till henne och äta kycklingklubbor nån dag, så det så". Lycka, stolthet, värme, ömhet i själen och så mycket mer känner jag när jag presenterade min vackra och fina tjej för min underbara väninna. Kände det som om universums medelpunkt var i mitt vardagsrum igår......