Om ett frö

Har just nu en stor fascination för botaniska illustrationer. Älskar dessa sirliga återgivningar av både den vilda och den tämjda floran. Blommor, buskar, allt jag kan komma på, är lika vackert. Minns förra årets Göteborgsbesök när S och jag gick runt både i Botaniska trädgården och i Trädgårdsföreningen. Det var så underbart. Allt detta gör mig mer och mer övertygad att jag måste få ha ett eget hus någon gång i livet. Ett hus med en stor och vild trädgård.

Förundras över hur intensivt jag kan njuta av sådant här. Blommor, något som alla mer eller mindra möter i sina liv, är för mig ett livets under. Hur kan ett litet skrumpet och brunt frö bli till en blomma? Hur går det till?

I helgen var jag ute och plockade blåbär och svamp med min käresta och mitt lille bonusbarn och när vi satt på huk vid en tuva blåbär började jag och barnet prata om vad som var vackert. Hon tyckte himlen var vacker. Och så sa hon: "Det är tur att himlen finns för annars skulle man ju titta rakt ut i rymden och det skulle vara lite otäckt."

Att tala med en sexåring är fantastiskt.

Idag sitter jag i mitt hem med böcker och block och penna. Ska börja formulera saker som måste formuleras.

Och utanför mitt fönster är det fågelinvasion. Kajor i hundratal böljar som gräshoppssvärmar av bibliska mått och parker sina små arslen på stuprännan ovanför. Detta gör att jag har fågelskit på hela min balkong. Skit i nyanserna vitt, grönt och svart. Vore jag en finare människa borde jag fascineras lika mycket av detta som av blommorna men det enda jag just nu skulle vilja är att ha ett hagelgevär och hundra patroner så jag fick peppra deras svarta små arslen fulla med hagel.

AAAAAAAAARRRRRRRGGGGHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!