Rosendal

Min morfar hette Axel Helmer och min mormor hette Greta Desideria. De fanns alltid i min direkta närhet när jag växte upp. Jag gick aldrig på dagis. Min mormor och morfar såg efter mig istället. Det var väl inte alltid så kul, man ville ju gå på dagis med de andra killarna och tjejerna, men det var väl också det enda som var negativt.
Mormor bakade mormorsbullar. Fina släta bullkringlor utan penslat ägg där hon bara lade en smörklick och lite strösocker i mitten. När man åt dem åt man runt om och sparade det godaste till sist. Och den sista tuggan var som att inmundiga en bit av himlen. Mamma har försökt göra dessa underbara bullar men trots att hon bakar som en gud så får hon inte riktigt till det.

Vi hade alltid sommarställe ihop. Fram till 1983 bodde vi i ett hus som kallades både Svängen och Krökestugan i den lilla byn Rosendal, båda namnen efter det faktum att huset låg där vägen svängde. Huset var i två våningar, var rött med vita knutar och hade en underbar veranda i gult och vitt där vi satt på kvällarna och kuckelurade. Mormor såg efter oss när mamma och pappa jobbade och då åt man alltid middag klockan 12 på dagen. Allt som mormor lagade var gott, förutom hennes potatismos som hon hade socker i.

Morfar skrattade jämt. Vi spelade kort, han och jag. Mulle hette kortspelet och det var en variant på byggkasino fast med två kortlekar. Jag var alltid så stolt för han sa jämt att jag var oslagbar i kortspel. Anledningen till att jag tog honom på orden med det berömet var att han egentligen var lite av en dålig förlorare och att han verkligen såg till att försöka vinna varje gång vi spelade. Han rökte John Silver utan filter som han satte i ett munstycken av trä. Munstycket kallade han "klarinetten". Han lärde mig snickra och på vårt nya sommarställe, det ställe som min mamma bor på nu, så byggde jag ett dass. Nästan själv. Fast under hans överseende.

Min kompis Brutus och jag pratade om Grensholm och Rosendal idag. Hon hade åkt förbi där häromdagen, med sin pappa, som också har rötter i trakterna. Kan sakna det där stället. Idag finns det tyvärr inte kvar för huset dömdes ut och har tydligen använts av brandkåren som övningshus. Vill ändå åka dit snart. Se om omgivningarna ser ut som de gjorde när jag var liten.

Minnen är ett fint mysterium.