Dagens ord: Tillförsikt

---------------------------------------------------------------

I Nationalencyklopedien kan man läsa:

till`försikt subst. ~en
ORDLED: till--för-sikt-en
• tro på gynnsam utveckling {SYN. förtröstan}: de kan se framtiden an med ~

confident ['kcnfidgnt] adj. 1 övertygad, viss 2 full av tillförsikt, förtröstansfull; självsäker, be confident ha självförtroende, tro på sig själv

Tillförsikt är ett fint ord.
Ibland kan det behövas sägas rakt ut. Bara sådär!!
Behovet av tillförsikt är konstant men det är inte alltid som man når fram riktigt till känslan. Man kan behöva prova ett par skor, några pensionärsklänningar, ett par svarta långkalsonger och prata skit i ett lojt söndagsvinrus för att det lilla ordet ska sitta där.... som en basketkeps.

Jag hyser tillförsikt. Både för mig och min familj och för Brutus och hennes familj.
Och funkar inte ordet tillförsikt helt och fullt så säger man bara......

Rudbeckia... Rudbeckia... Rudbeckia.

Såg femtimmarsversionen av Fanny och Alexander häromdagen. Fascinationen var över alla gränser och jag har verkligen svårt att förstå att jag inte reflekterade över att jag såg på en film som varade i fem timmar. FEM timmar. Herregud. Det är en riktigt lång tid att stirra på en och samma tv-skärm.
I näst sista scenen av Fanny och Alexander läser "Farmor Ekdahl" ur ett nytt drama av August Strindberg. Dramat heter "Ett Drömspel" och börjar så här:

FÖRSPEL.

Fonden föreställer molnkåpor liknande raserade
skifferberg med slott och borgruiner.

Stjärnbilderna Lejonet, Jungfrun och Vågen synas, och
mellan dem står planeten Jupiter med starkt sken.

INDRAS DOTTER
står på molnet högst upp.

INDRAS RÖST uppifrån.
Var är du dotter, var?

INDRAS DOTTER.
Här, fader, här!

INDRAS RÖST.
Du har gått vilse, barn, giv akt, du sjunker...
Hur kom du hit?

INDRAS DOTTER.
Jag följde blixtens stråle ifrån höga etern
och tog ett moln till resvagn...
Men molnet sjönk, och nu går färden nedåt...
Säg höge fader, Indra, vilka regioner
jag råkat i? Vi är så kvavt
så tungt att andas?

INDRAS RÖST.
Du lämnat andra världen och gått in i tredje,
från Çukra, morgonstjärnan,
du fjärmat dig och träder in
i jordens dunstkrets; tag där märket
på solens sjunde hus, det heter Vågen,
där dagens stjärna står vid höstens jämning
när dag och natt de väga lika...

INDRAS DOTTER.
Du nämnde jorden, är det denna mörka
och tunga värld som lyses upp av månen?

INDRAS RÖST.
Det är den tätaste och tyngsta
av kloten som i rymden vandra.

INDRAS DOTTER.
Säg, lyser aldrig solen där?

INDRAS RÖST.
Visst lyser solen där, men icke alltid...

INDRAS DOTTER.
Nu rämnar molnet, och jag ser dit ner...

INDRAS RÖST.
Vad ser du, barn?

INDRAS DOTTER.
Jag ser... att där är skönt... med gröna skogar,
med blåa vatten, vita fjäll och gula gärden...

INDRAS RÖST.
Ja det är skönt som allt vad Brahma skapat...
men där har varit ändå skönare
en gång i tidens morgon; sedan skedde något,
en rubbning uti banan, kanske något annat,
ett uppror följt av brott, som måste stävjas...

INDRAS DOTTER.
Nu hör jag ljud därnerifrån...
Vad är för släkte som därnere dväljes?

INDRAS RÖST.
Stig ner och se... jag ej förtalar Skaparns barn,
men vad du hör hitupp är deras språk.

INDRAS DOTTER.
Det ljuder likt... det klingar icke glättigt.

INDRAS RÖST.
Jag tänker det! Ty deras modersmål
det heter klagan. Ja! Ett oförnöjt,
otacksamt släkte är de jordiske...

INDRAS DOTTER.
Säg icke så, nu hör jag glädjerop,
och skott och dån, ser blixtar ljunga,
nu ringas klockor, tändas eldar,
och tusen gånger tusen stämmor
där sjunga lov och tack till himlen...

Paus.

Du dömer dem för hårt, o fader...

------------------------------

Vackert va?!