Livet. En balansgång

Bräckligt är livet. Skrämmer att det så plötsligt kan krossas så som frostnupna grässtrån blir till smulor under en vinterkänga. Idag går mina tankar till den av mina vänner som kämpar för sitt framtida liv och till hans älskade som står bredvid med famnen full av kärlek och hopp. Vill ge allt jag har av energi och kraft men det går inte. Känner mig maktlös och förbannad. Och full av förtröstan och hoppfullhet för min vän som är leendet självt och som har en så ren och stark själ.

--------------------------------------------------------------------
Kosmisk sömngångare

trädena klär av sig stjärnorna börjar falla
kölden gulnar lövena som skräpar vid solnedgångens stora horisont
de vissna lövena faller sakta ner över brustna ögon som för alltid stirrar in i himlens undergång
de vissna lövena lägger sig mjukt över det blinda barnets ögon och över händerna som trevar i sömnen och letar snäckor mellan strandens stenar
och i solnedgångens blodsskam lever ännu minnet av den tid då jag själv var blind som ett barn och mina drömmar var ett barns drömmar..
nu är det sent på jorden, och ödet sluter redan mina ögon men drömmarna förvandlar mig återigen till ett barn som letar snäckor med ljus och lykta i skymningen som faller över strändernas ödsliga barnkammare
och lyssnar till de vackra böljorna som brister i gråt mot strändernas blinda stenar
världen är öde och tom framför havet och skymningen kastar en slöja över min slitna förtvivlan och havet är fjärran framför mina fötter
djupt därnere sover fiskarna lugnt hos sina snäckor
hjälp mig att söka hjälp mig att söka för kärlekens skull och tårarna förvandlas till pärlor djupt ner i havet
stjärnorna faller redan förundrade som frågor ur en annan värld och höstvinden svara med orakelspråk i trädenas grenar fjärran som havet och stjärnorna
fjärran som en orörlig tanke i stenarnas grå huvuden som sedan urminnes tider blinda begrundar det osynliga
hjälp mig att söka hjälp mig att söka min egen snäcka som jag älskar blint som ett barn för hoppet om livets pärla
hjälp mig söka innan allt är slut
min sista andedräkt försvinner redan som imma bland tång och sjöstjärnor och mitt ansikte blir allt otydligare som i en dimma och försvinner sakta som en fuktig profil i sanden
en fågel tystnar och en halvsluten blomma viskar ord från en ödemark i mitt öra som varken ser eller hör jag faller och faller i oändligheten fjärran som havet och stjärnorna
hjälp mig att söka hjälp mig att söka för kärlekens skull och tårarna förvandlas till pärlor i det eviga havet
min längtan driver undan molnena från horisontens tempel fjärran som höstvinden eller mitt andedrag som försvinner bland stjärnorna fjärran som stjärnorna i havet
och de vackra böljorna som allesamman är varandras systrar sköljer bort mina fotspår i sanden och brister i gråt mot strandens blinda stenar
hjälp mig att söka min egen snäcka som försvunnit i oändlighetens hav och det stora obestämda som jag älskar blint som ett barn för hoppet om livets pärla
ensam ensam som en pelare på slätten och blind som ett barn vars ensamhet den oändliga modern sakta sjunger till sömns
trött och meningslös som ett svar utan fråga eller en fråga utan svar..
trädena klär av sig stjärnorna börjar falla
det är sent på jorden

Gunnar Ekelöf den 8 december 1931
---------------------------------------------------------