När konst blir tv blir konst

När Ernst tog till megafonen för ett tag sedan och skapade sin tv-serie AK3 gjorde han något som nu glädjer mig oerhört. Dramatiken är visserlige måttlig men den estetiska fötjustning jag känner när jag varje söndag bänkar mig framför tv:n är som ett barns dagen innan julafton. Hur varje scen är avdelad som i en julkalender för vuxna, där öppnandet av en ny lucka ger en ny spastisk liten händelse. Dessa scener flätas mer ihop i mitt huvud än vad de hänger ihop i själva tv:n. Sekvenser, spröda som vit maräng, dunsar ner som hoppsanpannkakor med sitt allvar och med sin burleska humor. Den lille hundens självprommenad, den vissna julgranens glimrande dekor, de smått bisarra kattungebeklädda kakeplattorna på det sjukhus vars sjuksköterskor går klädda som om de vore del av en vriden installation av Mathew Barney. Galaxer i mina braxer, där ligger till och med Kapten Zoom i lä.

Mitt i detta spröda spatt ligger Anna Petterssons röst som en flytande människa på det saltaste hav. Lugn, mörk, lite sömnigt raspig och strax ovanpå allt det andra. Hennes vackra självklarhet bringar förälskelse i mitt hjärta, så hjärtat klappar i takt med månens polska på himlavalvet. Känner glädje i min kärlek till denna folkliga form av konst. När konst blir tv blir konst... det är då det händer. Som tomteskum till rött vin. Oväntat festligt.