Oj....

Har visst aktiverat min blogg igen....

Festligt.

Jag är
trött
på att blogga.

Säger hejhej på ett tag.

Det bränns

Imorgon smäller det. Är faktiskt lite stolt.....

So much to do, so little time

Hänger och dinglar i hasorna på Tiden. Som en vante. Farten verkar styra min väg, för inte känns det som jag gör det.
Stressen maler på som en grottekvarn, obönhörlig och omöjlig att förändra om man inte besitter jättars styrka.
Får svassa med efter bästa förmåga och hoppas att det blir ett museum av det hela. Längtar till den dag som heter 5 april.

Då ska jag till Landet.
Vädra vinter ur kuddar.
Kratta fjolårets löv och pinnar.
Elda brasa i kaminen på kvällen
och vakna morgonen därpå med kall nästipp.
Drick kaffe tillsamman med Utsikten.
Andas tystnaden.

Bara vara.

Eller också målar jag om mitt vardagsrum i stan....

Saint Rita, patron saint of impossible causes

Klockan är tre minuter över midnatt och jag har precis sett Dogville på tv.
Otäck som helvete. Sitter här med olustkänsla.
Vad är det med Trier och hans sätt att ta sig under skinnet på både folk och frågor?

Ska läsa lite bok nu. Sen sova.

Som att vakna ur koma

Caravaggio Basket of fruit ca. 1597

Sakta, sakta, vaknar livsandarna.
Influensan har ridit min kropp som den fule Incubus red den vackra kvinnan i Fusellis Nightmare.
Kräkningar bortanför allt med kramp i mage och rygg.
Värk i kroppen så jag knappt tog mig ur sängen.
Feber.
Nu, fem dagar senare.
Fyra kilo lättare.
Lite vingligt att gå till Ica.
Som Bambi på hal is.
All mat känns främmande, förutom
äpplen.
Trodde jag gjorde min kropp en god gärning när jag köpte ostbågar för att få i mig lite salt.
Men det mina ögon tårades av var ett Golden delicious, skuret i små, små bitar, som jag sakta tuggade som vore det gudars ambrosia.
Och åter igen känner jag denna totala vördnad inför Äpplet.
Denna magiska frukt.
Förr var det ciggen som alltid fick mig på fötter.
Nu är det äpplen.
Känns bättre så.

Luften ute var ljus och hade en vårvarm hinna.

Here comes the rain again..

I tonåren var Eurythmics det bästa jag visste. Annie Lennox var rå, snygg utöver alla jordiska gränser och klädde sig i herrkostym. Tyckte hon var omåttligt ball för att hon tackade nej till alla kosmetikaföretags erbjudanden om att vara deras cover girl.
Låten Here comes the rain again har något slags inneboende magi som fortfarande suger tag i maggropen och jag blir 16 år igen och sitter med kompisarna i stora trappan på Lärka. Jag har brun polotröja, svart kort snäv kjol, svart- och brunrandiga strumpbyxor och svarta kängor. Håret har en obskyr blåsvart nyans och kring ögonen svart kajal. Jag doftar Le Jardin för den fick jag i julklapp tillsammans med en ny hårblås av min första pojkvän. Han tog min oskuld. Jag tog hans. Det är det enda heteroförhållande jag ser tillbaka på med ömhet.
Året var 1986.

Annie sjöng om hur regnet kommer åter och att det faller över ens huvud som ett minne och som en ny känsla.

Jag väntar på regnet.