Vita vidder som yr runt mitt huvud

Det har slutat snöa nu. Tror jag. Det yr så mycket på slätten så jag vet inte om det kommer från himlen eller bara från en buske lite längre bort. I snö som är så kramig som den är idag kan man göra snögubbar och snölyktor. Gjorde en snögubbe med en väninna på landet för inte så länge sen. Nästan roligare än man kommer ihåg det från barndomen. Hur kommer det sig att snögubbar alltid ser lika dana ut när barn gör dem runt om i världen? Har vi fått urbilden eller urutseendet för "snögubbe" från Disney eller? Märkligt.

Ska göra en varm sallad på lättkokta röda linser och fetaost och oliver. Gillar de röda linserna när man kokar dem tre-fyra minuter istället för de där tio som står på paketen. De håller sig hela då och är fortfarande lena mot tungan. De blir lätt trista när man kokar dem för länge. Mjöl, skal och beigetrist färg.

Helen Chadwick pissade i snön med sin kille. Sen hällde de gips i. Piss-flowers kallar hon de små vita vackra konstverken. Skulle vilja prova....hihihi....

Sign your name on the dotted line...

För första gången i mitt 36-åriga liv ska jag skriva ett CV och söka ett arbete. Känns lite märkligt. Jag har nog haft en förskräcklig tur för jag har sällan behövt söka jobb. Av någon anledning har de flesta jobb jag haft trillat ner i knät på mig. Nu är det ett helt fantastiskt jobb som intendent jag ska söka, men jag kan inte alls säga huruvida jag har chans på det eller inte. Har fått ett otroligt fint intyg av BL och det är jag mäkta stolt över. Han har formulerat min kapacitet på ett sätt att till och med jag tror på vad han säger.

Även om man kan vara blygsam och ödmjuk och inte ska förhäva sig så är jag ändå övertygad om att jag skulle göra något bra för den här arbetpsplatsen om jag fick den tjänsten. I det mesta jag gör är jag entusiastisk och jag är fan inte arbetsskygg. Om jag sen skulle brista i erfarenhet så tar jag igen det i initiativrikedom och vilja.

Vem vet, snart kanske jag har ett heltidsjobb med en lön jag kan klara mig på...hahaha....

I övrigt är jag kär. Ikväll ska mitt hjärtas dam träffa mina vänner och imorgon ska jag få träffa hennes familj. Pirrigt åt alla håll. Men spännande. Ikväll ska vi äta på Bomullsspinneriet, en restaurang som Malin Baryard och Henrik Johnsson har (tror jag). Den ligger numera i Guskelovs förra lokaler, vid gamla Holmentornet, och bara det gör att jag känner mig hemma. Herregud så mycket vi sprang därnere. S och jag satt på de där barstolarna hur många kvällar i veckan som helst och pratade med bartendern som vi kallade Koalan ( han hade ett runt och slätt litet ansikte med två lätt utstående och jättesmå öron som satt fastmonterade ganska långt ner på huvudet). Han bjöd oss på en massa saker och jag vet att vi kände oss lite speciella när han gjorde färskpressad limejuice till våra margueritas. Åh, ljuva minnen....

Nu - kaffe, sen - skriva Curriculum Vitae. Häpp!!!

Om jag vore....

Trädgårsmästare.....
...då skulle jag gräva ner mina händer i sval mylla och forma små kupor kring alla vackra brunspräckliga tulpanlökar. Jag skulle plantera kaskader av färger i olika höjd så att man från vår till höst kunde plocka vackra buketter. Jag skulle lära mig om de japanska stenträdgårdarna där mossa är det mest fluffiga material man använder. Och jag skulle odla kryddor, rabarber, frukträd och buskar med vackra blad. Varje dag skulle vara fylld med en doft som blandade fukt och jord med fruktig sötma från växtsafter..... och jag skulle vara lycklig trots att mina händer skulle vara fulla av valkar och mina naglar alltid skulle ha jord under sig. På en engelsk sida om English gardens står att läsa:

Gardening can be considered both as an art, concerned with the harmonious rearrangement of plants in relation with their surroundings, and as a science which encompasses the principles and techniques of botany, biology and agriculture.
Gardening is thus a unique way of blending art, science and nature. It is also a craft and a human activity aiming at the beauty of the result as well as the contentment gained from the work involved.

Fint....



Fiskare......
.....då skulle jag ha gula gummistövlar och gula gallonbyxor och min sydväst skulle också vara gul. Fiskmåsarna skulle skria ovanför mitt huvud och mina händer skulle vant lossa fisken från näten. Varje dag skulle vädret lägga sin mantel omkring mina axlar, oavsett om det var blåsigt eller kav lugnt. Många dagar skulle jag göra samma saker. Och varje dag med samma kärlek. Mina tröjor skulle vara stickade i rent yllegarn och jag skulle aldrig raka mina ben. Fisk älskar jag och alltid skulle jag bjuda mina vänner på dessa havets rikedomar. Jag skulle, om jag var fiskare, tycka om musslor, krabbor och kräftor och jag skulle förmodligen fascineras av att äta ostron, direkt tagna ur havet, med endast lite färskpressad citron på......
Kanske skulle jag även göra hudkrämer med tång och havssalt i.... men det är jag inte riktigt säker på.....

Movies make music memories

Älskar att sitta där med fingrarna fast förankrade i en påse smågodis och med alla sinnen skärpta inför magin på duken. Film på bio förflyttar verkligheten till en plats bland skuggorna och fantasin får fritt spelrum. Förra veckan blev jag och Brutus helt uppslukade av The Departed. En film vars story tog oss med på en mängd jävligt oväntade svängar. Och det som svängde ännu mer var filmmusiken. Fick soundtracket igår och spelar det nu. Herregud vilket grabbäventyr. Det romantiserade våldet, de snabba replikerna som vore de komna direkt ur en serietidning och ett growe som fick punghåren att krulla sig av välbehag, fick mig att känna mig som en 14-årig moppekille.
Yeahhhhh.....

Lugnare musikminnen. Indochine. En vacker saga om förbjuden och omöjlig kärlek i det forna Vietnam. En förförisk yngling som tänder kärlekens brand i hjärtat hos både mor och dotter och en sargad verklighet som tvingar dessa individer till val de kanske aldrig skulle ha gjort annars. Sorglig. Vacker. Musikaliskt vidunderlig.

Arizona Dream. En galen Fay Dunaway reser över himlens blåa oändlighet i ett egenkomponerat flygplan med en skräckslagen och hyperkåt Johny Depp. Sköldpaddor, hälleflundror, eskimåer, regn som sipprar längs väggarna, en stapel Cadillacs som når till himlen, Jerry Lewis, en stol som svävar när Lilly Taylor sitter i den, Vincent Gallo som gör en imitation av Cary Grant när han blir jagad av ett flygplan, regi Emir Kusturica och musik av den allsmäktige Goran Bregovic. Herregud vilka minnen. Skivan spelar jag allt emmellanåt och Iggy Pops raspiga stämma blandat med den kvinliga kören från Belgrad gör melodierna omöjliga att inte ta till sig och älska.

Och igår åt jag en semla. Herregud så gott det var.

Hyllningstal till Bess McNeil

Ibland önskar jag att jag kunde minnas alla konversationer jag haft med människor. Det finns så mycket kloka och roliga och fantastiska saker som har kommit fram under timslånga samtal som jag tror skulle kunna berika igen om man fick höra det en andra gång.

En av de vänner jag håller mest kär är Sofia. Vacker som en morgon med ett själsligt djup som berör mig in till hjärteroten. Jag kan inte räkna gångerna jag haft goda samtal med denna förunderliga kvinna, men det jag vet är att efter varje gång vi ses så känner jag mig klokare. Hon är en sådan människa som jag aldrig känner mig tveksam eller orolig med utan hennes vänskap präglas av en ärlighet man inte alltid kan förvänta sig.

Jag har sedan nästan 20 år haft ynnesten att ha två riktigt riktigt goda vänner som jag alla dagar i veckan skulle dö för, och sådan starkt vänskap är en gåva man tror att man aldrig skulle möta igen. Men det har jag gjort. Sofia, min fina väninna, du är en tillgång i mitt liv som gör mig till en bättre människa. Tvivla aldrig på din kompetens eller på vilken tur den arbetsgivare skulle ha som får dig som anställd. Tvivla heller aldrig på att det verkligen kommer att ske för dig. Min övertygelse om din plats i solen är starkare än berget och det finns inget som kan rucka på den. Du berikar de människor du möter med din klokskap, din milda person och din underbara humor. Maten du lagar, texterna du skriver, bilderna du delar med dig av, kunskaperna du har om saker jag aldrig hört talas om, musiken du älskar och berättar om, glädjen du känner till ditt kustlandskap, kapaciteten du har att formulera dig i den vetenskap du valt att följa med dina studier och kärleken du delar med ditt hjärtas dam.... allt detta är MYCKET.

Glöm aldrig att du är en stjärna. En stjärna som glimrar mer än jag kan förklara. Stå upp, borsta bort vägdammet från knäna och vet med dig att du kommer att segra.

All kärlek till dig från mig.

Varför skrattar jag åt sånt här?

Jag kan fascineras intill oändlighet över varför man skrattar åt vissa saker mer än andra. Kan även komma på mig själv med att skratta, högt och hjärtligt, i min ensamhet. Om det vore så att det bara inträffade när jag var mol alena här hemma så vore jag ju bara i riskzonen för att bli riktigt ruckad, men jag kan ju helte enkelt bryta ut i fnitter även när jag är bland folk. Detta säger nånstans en hel del om min metala status. Anledningen till att jag gör det är att det finns vissa episoder i mitt liv som jag ibland kan komma ihåg och börja skratta åt, fastän det är en herrans massa år sedan det hände.

Har ju den dåliga smaken att skratta åt sånt som man inte bör skratta åt. Ja ni vet det där med kroppsvätskor, kroppsodörer och andra kroppsprodukter, som i min sjuka hjärna kan bli så roligt att jag kissar på mig. Är även fånigt förtjust i att se hemmafilmade videos där folk slår sig (ja, ja, jag vet, är man sån kommer man inte till himlen, men tyvärr går detta märkliga bteende inte att få bort).
Senast igår skrattade jag och E åt ett recept jag hade på Grönsaksdolmar. Grönsaksdolme kanske helt enkelt bara kan få stå som en bra beskrivning på de rullar av isbergssallad med bulgurblandning som receptet faktiskt beskriver, men det blir för tråkigt och måttfullt. Grönsaksdolme ÄR en skitkul ord och det går inte att komma ifrån.

Och den story som jag och Sophy fick av en tjej på Naturhistoriska museet är ju också en oförglömligt helt politisk inkorrekt fadäs som är så skitroligt så jag kan dö. Denna tjej berättade om hur en kompis till henne stått i kön på ett kafé för att köpa sig en kopp kaffe och en chokladboll (dvs. de små eleganta bakverk som heter negerboll i min "Sju sorters kakor" som trycktes i början av 80-talet). Hon står där och kommer helt enkelt inte på vad hon ska säga istället för just negerboll (till saken hör att snubben som jobbade i kaféet var svart). Hon fastnar på ordet havre, men får en hjärnsläpp och kan inte för sitt liv komma på resten av ordet, så när hon väl kom fram får hon ur sig:

"Jag skulle vilja ha en kopp kaffe och en havreneger, tack!"

När stora isar smälter...

Läser med sorg i hjärtat på Sofias blogg idag om den ovalda ensamheten. Att välja att vara själv och vara ifred en stund kan bara vara skönt om man vet att det finns de där ute som man alltid kan gå till och som alltid vill att man ska komma till dem. E och jag mötte en tragiskt stelfrusen och ensam individ utanför Hemköp igår. Han frågade en kille som höll på att låsa upp sin cykel om han hade fyra kronor. Varför just fyra kronor fick jag inget svar på men han sa lite tyst att han bara ville ha till lite té och mjölk. Lite té och mjölk, förstår ni?? Han hade ingen ambition att bränna de små slantarna på systemet utan när han fick en tjuga av mig så gick han verkligen in på Hemköp. Gud så orättvist livet kan kännas ibland. Han såg så ensam ut och hans händer var som is när jag lade de två guldpengarna i hans handflata.

Har själv ynnesten att just nu uppleva en tresamhet som är helt bedårande. Min fina flickvän och hennes rara flickunge sov här inatt och att vakna med den sömnvarma kvinnan tätt intill sig och se hur hennes dotter sover med rufsiga blonda hårtussar på en madrass precis nedanför vår säng.... herregud. Mitt hjärta mjuknar och värker nästan av salighet. De fick träffa min käraste väninna för första gången igår och när K hade gått hem så pratade tösabiten om hur "rolig och snäll hon var och att vi skulle åka hem till henne och äta kycklingklubbor nån dag, så det så". Lycka, stolthet, värme, ömhet i själen och så mycket mer känner jag när jag presenterade min vackra och fina tjej för min underbara väninna. Kände det som om universums medelpunkt var i mitt vardagsrum igår......

Om Konst....

Linn Fernström. En av de bäst betalda samtida unga konstnärerna i Sverige. Hon kan, till skilnad från alldeles för många, leva på sin konst. En av hennes målningar hänger i trapphallen i det hus dit vår avdelning kommer att flytta. En målning fylld med symboler, djur, färger och upplevelser.

Många av hennes målningar kan upplevas otäcka antar jag, men jag kan känna samma fascination för hennes scenerier som jag gör av Ernst Billgren. Hon säger ofta att hennes motiv är som vakendrömmar, som dagdrömmar där allt kan hända och inget är fel eller ologiskt.

Har själv dagdrömt idag. Oj, så skojigt det kan vara. Inget logiskt och rationellt som hindrar och inga spärrar står i vägen för allt fantastiskt som dyker upp där uppe bland de gråa mjuka vindlingarna. I like!!!

Klart slut!

Idag....

Snön yr i sidled. Himmlen är grå. Blöt i håret och en kasse från Hemköp med bananer, apelsiner, äpplen, yoghurt, mjölk, chilisås och bambuskott. Hemma - kaffe och macka med mycket cheddarost. Ruggig. Lite trött. Ska vila. I luren Den Fina. Gör mig trygg och lugn och varm. Rosa plychbyxor och randiga raggsockar. I högtalarna Lambshops mjuka melodier. Kanske ska tända några värmeljus. Är kär.