Sköna maj välkommen

Hultet i Kneippen. En liten stuga som flyttades till den plats den står på i och med den stora Konst- och Industriutställningen 1906. Numera tror jag den är scoutstuga men jag är inte riktigt säker.
Kvällen kommer att tillbringas där. Korv, lotter och majbrasa som sprakar. Traditionellt så det förslår. Innan detta ska vi äta vegetarisk lasagne och äppelpaj med vaniljsås och dricka gott rött vin tillsamman med våra föräldrar.


Det här är en helg när jag minns min pappa kanske mer starkt än annars för han var så otroligt förtjust i studentkörer och deras "Vintern rasat". Vi häcklade min stackars far för hans dåliga musiksmak, något han dock skrattade gott åt. Han satt ensam framför tv:n och njöt med huvudet lätt på sned och med ett saligt leende på läpparna. Har idag fått min beskärda del av detta då jag har P2 på. Stockholms Studentsångare har fått ur sig alla möjliga svenska traditionella visor och jag kan inte hjälpa att jag faktiskt njutit lite. Kanske inte för musiken i sig utan för att det får mig att känna mig så nära min pappa. Häromdagen, den 28 april, var det på dagen 7 år sedan pappa dog. Jävlar så fort tiden går. Kan knappt fatta detta. Saknar honom så det värker och jag önskar såååå att han skulle ha fått träffa den fina kvinna jag älskar och jag önskar så att hon skulle ha fått träffa honom för jag tror de skulle ha gillat varandra.

Imorgon är det 1:a maj och inför det blir jag, trots att jag inte röstar på sossarna, glad så jag ryser när Mona och Vanja ryter till och vill återtsälla A-kassan till sina forna 80% om de kommer till makten nästa val. Än finns det hopp men jag blir fortfarande lite skraj när jag inser att det är drygt 3 år kvar på borgarnas mandatperiod. Burr vilken kyla. Tror demonstrationerna kommer bli superintensiva i år. Heja heja säger jag bara. Nu är tid att skrika ut denna förbannade orättvisa med lungornas hela kraft.

Ibland....

Ibland vaknar man med en viss känsla i kroppen som på ett märkligt sätt präglar hela dagen. Det behöver inte alltid vara en obehaglig känsla eller en extremt lycklig känsla. nej, det kan röra sig om ett slags stilla lugn som ligger som en mjuk filt kring själen. En stämning där man inser hur vacker världen är och att det faktiskt inte är så svårt att känna lycka i de små sakerna i livet.

Att skriva det här gränsar till att bli klyschigt men jag kan ändå inte komma ifrån att jag inte kräver så mycket för att vara just lycklig. Att ha vänskap som aldrig tappar balansen, som alltid är stadig vid ens sida. Att se hur en fluga sakta tar sig fram på bordet och uppfatta det som ett sommartecken istället för en sanitär olägenhet.

Önskar inget annat än att få fortsätta mitt liv på den väg det just nu färdas på. Vägen är kanske inte den mest spektakulära men den är min och den är sann och den kantas av små blommar som prunkar av ren och skär kärlek.

Det här har jag sett....

Aldrig trodde jag att jag skulle falla så för staden Berlin!!
Det här är en stad som är så mångfacetterad och så rik på olika uttryck så man får en dos av hela Europa när man är där. Eftersom staden varit indelad i fyra delar så är allt från arkitektur till restauranger och caféer präglat av den nationen som ockuperade just den stadsdelen. Bland annat strosar man i kvarter som känns som att man är i Paris och där den kontinentala atmosfären är optimal.

Berlin har många olika stadsdelar och en av de mest märkvärdiga är Potsdamm. Själva stadsdelen Potsdamm var ockuperad av Sovjet innan 1989 och nu ligger en mängd sovjetiska kasernbyggnader runt om själva staden helt i ruiner och massvis med logementshus bara står och förfaller. Likadant är det inne i staden Postdamm. Bostads hus som är från 1700- och 1800-talen där några av dem har rustats upp och restaurerats men där större delen av dem är i enormt dåligt skick. Vi pratade om hur fantastiskt det skulle vara att köpa loss ett sådant här hus och rusta upp det. Det skulle nog inte vara så dyrt att köpa men satan vad pengar det skulle gå åt att fixa till det.

Det som däremot inte förfaller utan tas ordentligt omhand av den tyska staten är området med de fantastiska barockslotten ute vid Sans Soucis. Det är just slottet Sans Soucis som syns på bilden och det är ofattbart vackert. Tyvärr räckte tiden inte till att gå in i varje slott, istället fylldes dagen med strosande i den ofantligt stora parken runt slotten där vi enbart tittade på exteriörerna av Sans Soucis, Charlottenhof, Téhuset, Orangeriet, Romerska baden och Nya palatset.

En annan av Berlins mer centrala stadsdelar är Mitte, där Alexanderplatz ligger. Mitte är en del av forna Östberlin och har under de sista åren övergått till att bli ganska faschionabelt. Alexanderplatz har dock en bit kvar att gå för herregud så grått det är där. Vi satt på en uteservering och betraktade hela scenariot omkring oss. Solen försvann en stund bakom det futuristiska och jävligt häftiga tv-tornet men trots dess storslagenhet blev man nedtyngd av den gråa bastanta arkitektur som omger torget och av människorna som gick över det med massa Lidl-kassar i nävarna. En liten zigenarflicka knuffades fram av sin mamma att tigga hos oss och hon vädjade och vädjade och låtsasgrät och pussade Gary på handen. Beklämmande. Nog för att man skulle vilja hjälpa dessa fattiga människor men det moraliska dilemmat blir onekligen att om man ger pengar så bidrar man till att barn ska tigga åt sina föräldrar... och det måste finnas ett bättre sätt än så.

En lite dyster men häftig plats att besöka. Märkligt nog var inte ens ölen god.....

Sen var det där med konsten. Herre min skapare så mycket vacker konst jag sett. Bland annat Holbein den yngre, BL:s favorit. Titta hur han har frammanat en realism som är helt otrolig. Se hur han lyckats skapa en vas av så synbart tunnt och genomskinligt glas ...... och vecken på kläderna är ju helt magnifika.... Jösses i Kristinehamn, som min mormor sa.

Denna målning finns att beskåda på det nyöppnade Gemäldegalerie, ett museum som är ETT MÅSTE för den som åker till Berlin. Alla kejserliga samlingar av europeisk konst från 1200-talet och framåt finns där...... oj oj oj....

För att inte tala om Frans Haals poträtt av den lilla Catharina Hooft. Den lilla ungen såg så levande ut på tavlan. Det är en magisk känsla att möta alla dessa konstverk man annars bara sett bilder av. Framför allt så blir man ibland häpen över storleken. Vissa tror man ska vara större än de är och vissa tror man tvärt om.

Caspar David Friedrich är ju lite av en personifiering av tysk romantisk konst. Hans stämningsbilder gränsar till en nästan övernaturlig värld där allt är tyst och lugnt och där man som betraktare stilla kan bese allt som händer utan att själv bli sedd. Detta eftersom Friedrich valt att måla alla sina karaktärer bakifrån. Just hans verk blev jag inte förvånad över när jag fick se storleken. Jag trodde nog att de skulle vara av måttlig storlek.

Däremot trodde jag att Sandro Botticellis målningar skulle vara både större och gjorda i en annan teknik än de är. Detta är Madonnan med granatäpplet, en av hans mest berömda, och jag kan inte beskriva hur mäktigt det var att se den. När jag kom in och fick se den slog jag händerna för ansikten, stirrade som en byfåne och började gråta. Känsloruset var egendomligt och helt sanslöst. Jag rös, tårarna rann och jag kunde inte säga något på en bra stund. "Vänta bara tills vi kommer till Caravaggio", sa BL och log med hela ansiktet....

...och se.... där var han. Amor Vincit Omnia, Kärleken Övervinner Allt.

Käre gud, där kom tårarna igen. Jag kan tänka mig att det här är samma typ av kärleksrelaterade uttryck som nunnor får när de knäböjer framför ett krucifix. Det är en känsla som ligger bortanför alla förklaringar och där man helt går upp i det man ser och totalt tappar kontakten med sin rationella sida.

Berlin är definitivt en plats jag kommer att återvända till. Sanna mina ord.

Aus Berlin, jaaaaaahhhhhhhh........

Ja, såna här äter de i Tyskland, det har jag förstått. Men jag kan inte säga att åsynen av dessa små senapsgarnerade köttpinnar kan övertyga mig att frångå min annars så köttbefriade kost. Dock önskar jag alla en smaklig måltid som faktiskt gillar såna här.

Jag ska till Berlin. Det är mitt i natten och jag ska upp om 4½ timma och nu ska jag sova. Kommer att åka till denna stad för första gången och det ska bli så übernajs så det finns inte. Har packat som att jag skulle till Sibirien i 12 månader men va fan gör det. Skyller på att jag är tjej, eller nåt, för jag gillar att packa. Det ser så "på väg" ut där det ligger, vikt och ihoppressat i små rara högar.

Göta Petter så mycket klockan är. Godnatt Sverige. Hörs om ett tag.

Åhhhhh...

Jag är en lycklig människa. Solen skiner, koltrasten sjunger utanför balkongen, kaffet smakar himmel och ikväll kommer min tjej.

Herregud vilken fin tillvaro.

Jag är en bullmastiff....ha ha ha...

Jag gjorde ett test jag fick veta vilken hund jag var. Det var på Veggomammans blogg som jag hittade länken till detta fantastiska testhttp://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=45926&a=509489&lid=puff_516337&lpos=extra_0. Det här blev resultatet:

Bullmastiffen är en muskulös och kraftig hund, stark utan att verka klumpig. Den skäller sällan och har inte så starka jaktinstinkter. Bullmastiffen kanske ser lite ruff ut, men det är inte en hund som är trolig att bita människor. Tvärtom så är bullmastiffen en fantastisk sällskapshund. Bullmastiffen har aldrig blivit använd i flock utan har alltid arbetat ensam. Detta gör att den har utvecklat en hög grad av självständighet. Denna självständighet gör att bullmastiffen har en stark självtillit och är väldigt trygg i sig själv. Bullmastiffen har ett mycket kärleksfullt lynne samtidigt som den är psykisk stark. I en familjesituation anpassar den sig lätt till familjens rytm. Den är inte så beroende av fasta rutiner. Bullmastiffen är glad och utåtvänd mot vuxna och barn och är en lugn och behärskad familjemedlem.

Jag vill ha en bullmastiff.

Vidare kan jag säga att jag blev så jävla glad när jag såg en Loesje på ett elskåp häromdagen. Har inte sett några Loesje på länge och kan bli så omotiverat glad när jag ser dem. Visserligen är affischerna kanske inte de mest kloka alltid. snarare är de lite som Stenmark, ibland är de så på pricken skitbra och ibland fattar man ingenting. men det gör inget.
Den som jag såg på elskåpet hade texten "Nu får det vara nog sa farmor och drog ut soffan i parken" och jag kan inte tycka något annat än att det är genialt. På Loesjes hemsida kan man hitta fler affischer som man kan ladda ner för att själv trycka upp.

Det jag gillar med Loesje är att de är en grupp människor som verkligen går ut på stan och klistrar upp dessa lappar och skiter konsekvent i de böter de får för "förstörelse av allmän plats". Kan ibland tycka att det är lite för lite anarki i vardagen, att jag själv är lite för mycket mainstream. Kanske skulle allt bli bättre om man då och då dansade på borden. Vad tror ni?

Den stilla veckan...

Något med storhelger får mig att minnas "min barndom". Om alla minnen från min barndom är mina eller om de helt enkelt har återberättats så många gånger att jag tror att de är mina, det kvittar egentligen, för jag upplever något när jag tänker på dem och berättar dem.

Varje gång det närmade sig påsk var jag så inställd på att uppleva varje dag så maximalt som möjligt. Det var som att jag laddade inför den kommande dagen redan i sängen innan jag klev upp. Blåmåndag och fettisdag har jag inga direkta minne av annat än att man förberedde sig för att klä ut sig till påskkärring på skärtorsdagen. Däremot har jag mer än ett smärtsamt minne av hur jag både utsattes och utsatte andra för den märkliga förnedring som de uppfordrande lapparna på ryggen innebar. "Sparka mig i arslet!" kunde det stå och om världen hade varit en vacker sådan så hade alla fnissat och kickat till lite lätt, men den gryende sadisten i vissa ungar tog ju tillfället i akt att lägga tidernas jävla straffspark i rumpan på en vilket gjorde att svanskotan fick sig ett präktigt fotavtryck och man hade svårt att sitta ett bra lång tag efteråt. Satan i gatan så taskiga ungar kan vara mot varandra. Men hotet till trots så begav man sig till plugget med lappar och tejp och låtsades krama sina kompisar för att kunna smyga dit en lapp.

Skärtorsdagens påskkärringsaktivitet var något helt annat. Minns när jag gick påsskärring med tre grannflickor (som det så fint hette på 70-talet) som alla var en bra bit äldre än mina fyra år. De gav upp ganska snart men jag fortsatte runt hela det höga (13 våningar) och mörka huset som stod på andra sidan parkeringen och kom superlycklig hem med stålar, godis och en storstrut, en framgång som knappast mildrade det fullständigt upprivna tillstånd min stackars mor och far var i på grund av att jag varit borta ensam i flera timmar. Kära nån vilket rabalder. Jag kan dock säga att det trots hjärtsnörpsläget var värt det, för att få en storstrut, då 1974, det var stort. Riktigt stort!!

Idag är det dymmelonsdag och ingen har satt någon lapp på min rygg. Istället sitter jag hemma i mina rosa plyschbyxor och min randiga urtvättade tröja och jobbar med en artikel om barocktolkningar av In Hate We Trust. Fick nyss veta av P2, den trevliga radiokanalen, att namnet dymmelonsdag kommer av att man i "den stilla veckan" ville dämpa klangen i kyrkklockorna varpå man bytte ut metallkläpparna i klockorna mot kläppar av trä som, förutom att de gav ett dovare ljud i klockorna också hette just dymblar. Låter fint, tycker jag. Skulle vilja höra det. Vem vet, det kanske låter lite som en marimba. Eller en xylofon.

Det ultimata sommarljudet...

Bofinken är ett fint litet skrälle.

Det finns vissa ljud som får mig att komma i en speciell sinnesstämning. Ett av dessa ljud är bofinkens fantastiska drillande. Jag vet inte varför men jag får allitd en inre bild av ljus som silar genom höga trädkronor ner på det späda gräset i en skogsglänta. Gräset i just skogsgläntor kan vara så otroligt lent. Det går inte att jämföra med vanligt gräsmattegräs utan är mycket finare och skirare i strukturen. Försommargrönska när den är som vackrast liksom.

Bofinken är även något som jag kopplar ihop med Landet. Vi har av någon anledning haft en sommarstuga i snart 30 år som vi envisas med att kalla Landet, en sommarstuga som numera, sen pappa dog, är ett vinterbonat litet pörte som min mamma bor i året om.
Varje gång jag svänger in från Gamla Ö-vägen till Luddingsbovägen så måste jag veva ner rutan på bilen för jag bara måste få känna doften. Doften av Landet som är mitt paradis på jorden och där ingenting kan stressa mig. Att kliva ur bilen, gå fram en bit på gräsmattan och blicka ut över sjön kan liknas vid katarsis. Själen renas in i minsta vrå och lungorna fylls till bristningsgränsen av frisk och klar luft som bär med sig löftet om en god natts sömn. I påsk ska jag dit. Där kommer min mamma och min bror att vara och dit kommer även min underbara tjej och hennes rara lilla dotter. Åhhh vad jag längtar....

I övrigt vill jag bara säga att jag älskar min flickvän. Och jag älskar min fina mamma och min fantastiska storebror. Och jag älskar mina fina och underbara vänner. Och jag älskar mitt jobb. Och jag älskar att jag kan älska.