Ack, Du sköna vackra konstskatt...

För ett år sedan såg jag Granatäppelmadonnan på Gemelde gallerie i Berlin.
Jag chockades av min reaktion.
Kinderna blev varma.
Jag slog händerna för munnen
och tårarna rullade....

Sandro Botticelli målade den.
Han är inte ens min favoritkonstnär.
Jag såg andra och i mitt tycke mer betagande konstverk.
Men ändå...
det var hans målning som fick mig i tårar...

Constantin Brancusi.
Fyra sekler senare.

Bird in Space.
Av Brancusi.
På Neue National Gellerie i Berlin.
Här hände det igen.
Jävlar vilken balans.
Avvägningen är minutiös.
Herregud så vackert.
Så fulländat.
Snabbare andhämtning.
Tårar....

Stendhals syndrom:
År 1817 besöker franske författaren Stendhal (pseudonym för Marie-Henri Beyle) den italienska staden Florens.
Där kommer han i kontakt med en sjukdom som endast tycks drabba turister och som verkar bero på alla de starka intryck konsten i Florens förmedlar. Man blir helt enkelt sjuk av för mycket konst.

I sin bok "Naples and Florence: A Journey from Milan to Reggio" beskriver Stendhal för första gången detta märkliga syndrom.
Insjuknade personer drabbas bland annat av förvirring, yrsel och hallucinationer.

Sjukdomen diagnostiserades för första gången 1982 och varje månad läggs nya patienter in på Florens sjukhus till följd av att de drabbats av Stendhals syndrom.
En av de få nationaliteter som verkar immuna mot detta syndrom är japaner och det tros främst bero på deras strikta sightseeing-scheman som sällan lämnar någon tid till att smälta alla intryck.

"I was in a sort of ecstasy, from the idea of being in Florence, close to the great men whose tombs I had seen. Absorbed in the contemplation of sublime beauty ... I reached the point where one encounters celestial sensations ... Everything spoke so vividly to my soul. Ah, if I could only forget. I had palpitations of the heart, what in Berlin they call 'nerves.' Life was drained from me. I walked with the fear of falling.''

160 years later, in the late 1970s, Dr. Graziella Magherini, at the time the chief of psychiatry at Florence's Santa Maria Nuova Hospital, noticed that many of the tourists who visited Florence were overcome with anything from temporary panic attacks to bouts of outright madness that lasted several days. She remembered that Stendhal had had similar symptoms, so she named the condition Stendhal's syndrome.

oj då......

Åter till staden där hela världen finns

Ett år har gått sedan jag var där. Ska åter besöka denna fantastiska stad som på så många sätt överraskade mig. Förstod inte att den var så betagande som den faktiskt är. Den äger ett slags opretentiös småstadscharm trots sin ofantliga storlek. Behaglig utan att tränga sig på.

Böckerna på bilderna har jag lånat på biblioteket. Ska läsa dem innan måndag tänkte jag. Annars kanske jag läser dem på bussen ner. För vi åker ju buss. Gillar Vallgrens kärlekshistoria så jag tror jag kommer att gilla hans poetiska om än oortodoxa resehandbok om denna stad och det land vari den ligger. Mosander, den gamle utrikeskorren från Expressen, skriver nog ett betydligt hastigare referat av samma stad. Med hastig menar jag nödvändigtvis inte sämre. Bara inte lika långsamt som Vallgren.

Har köpt nya skor. Foträta. I butiken "Sköna skon" i Norrköping. Pikolinos för 950 pix. Sitter som en basketkeps och är riktigt snygga. För att vara foträta menar jag. Har även köpt jeans. Röda, tajta jeans, för fullpris, inte rea som jag annars alltid väljer. Nej, vårröda för år 2008. Häpp så glammigt mitt arse blev.

Har ätit god middag med Sara idag. Och vi drack grönt té och åt mjölkchoklad efteråt. Så skönt att ha henne här. Skönt att det inte är förra veckan. Att allt är bättre den här veckan.

Åker till Berlin på min mammas inrådan. Det känns fint.