När blommorna ser på mig

"En varm augustikväll år 1762 ser Elisabeth Christina Linné att krassen blixtrar till ute i trädgården. Natt efter natt ett ljus ur blomman i mörkret. Vad är det för en kraft som får den indianska krassen att lysa? Ett elektriskt fenomen? Och vad är det som gör att glöden kan slockna hos en människa?
Hon som är dotter till Carl von Linné upptäcker också det sexuella systemet och den ordning som råder i livet. En ordning som ej går att rubba?"

"Linnés dotter Lisa är en flicka med nyfikenhet och lust att skriva och forska. Med lust att älska. Hon blir en kvinna som aldrig får vara på sitt sätt, som snävats och tuktats. Ändå har hon kvar sin genomskådande blick och envishet också i uppgivenheten när hon går vilse i livet. Berättelsen är en fantasi med utgångspunkt i ett verkligt öde, om en kvinna som inte passar in i sin tid."


Om ni inte vet vad ni ska läsa i hängmattan....läs den här. Vacker och hård som granit om en själs sista irrfärd i livet.

Can Can Tim

Åhhhhh, min fina lilla jycke. Han var en så stilig kille. Fick för ett tag sen en skiva med bilder som min bror tagit med sin digitalkamera och jag blev så glad när jag såg vilka fina bilder han tagit av Timmy. Denna underbara lilla jycke som får mig att gråta av saknad. Hans päls var så fin och han luktade sommar precis bakom öronen.

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta om den här hunden. Att han var ett sånt otroligt stöd när jag var sjuk. Hur han liksom cirklade kring pappa när pappa blev sjuk och hur han vaktade på pappas allra minsta steg. Även att den här hunden har fått så många som är hundrädda att faktiskt kunna vara med hundar och hur fruktansvärt rolig han var som jycke i största allmänhet.

Kolla bara på de här bilderna så förstår ni vilken saknad som bor i mitt bröst. Den saknaden gör att jag går igång på precis alla jyckar jag möter. Mina ögon tåras och jag skulle göra vad som helst för att åter igen få en hunds förtroende, så som jag fick min kära Can Can Tims. För det var så han hette, denna underbara, snälla och vackra hund.

Kuken är ett bra ord

Känns som jag bär på en jävla massa gråsten. Orken är fullständigt på upphällningen och jag trodde att stressen skulle lägga sig i och med den här veckan. Visst är det smickrande att folk vill ha mig med i sina engagemang men ibland blir det för mycket.
Kanske inte för mycket om man har en normal energinivå men nu är jag så in i döden slut efter detta intensiva år att jag verkligen skulle behöva åtminstonde ett par dagar där jag inget gör. Vara på landet och hyfsa kaffet under björken och bara titta på vattenglittret på sjön och lyssna på fåglarna.
Blir lite sorgsen när jag blir så här argt stressad. Förbannad på att det blir så här. Men jag ser just nu ingen utväg så jag vet inte hur jag ska lösa det hela. Får avvakta nästa vecka och HOPPAS att det lugnar ner sig efter midsommar.

Det enda jag vill är att få vakna på landet med huvudet mot min kärestas skuldra när tiden inte spelar någon roll. Att vakna i tystnad och stillhet och bara andas mot henne. Låta dagen få en vacker färg och nynna på en fin melodi.
Spelade Michael Nymans soundtrack till filmen Pianot av Jane Campion på högsta volym igår. Typ hundra gånger. Sveptes med av den där slingan som är lika evig som havets dyningar mot all världens steniga stränder. Sedan Air. Fransk dramatisk och melankolisk ambientpop. Längtar till vår lägenhet. Vårt familjeliv. Att få steka pannkakor till alla ungar som bor i det där huset. Ge dem frukt och nötter till pannkakorna. Vill ha mina rosa plyschbyxor på mig när jag steker de där pannkakorna.

Nu ska jag dricka kaffe.

Att göra en groda

Min väninna Brutus och jag var på stan och åt glass idag. God glass med pecannötter och pistage. Efter glassen strosade vi in på Kalle P och tittade på vackra skor. Mitt i detta provande lyckas jag väsa till Brutus att jag hade sån satans klåda i baken. Och inte bara i baken i allmänhet utan i den där lilla kroppsöppningen man har mitt i mitten av baken i synnerhet.
"Oj då", sa Brutus, "ja där kan man inte ge sig in och klia tillbaka utan hjälpmedel...."
Vi skrattade lite, Brutus köpte sig ett par skitsnygga skor och vi gick till Wayne's för att få oss en latte av god kvalitete. Men där var det stängt så vi satte oss och pratade lite på en bänk, på torget, i skuggan från den varma kvällssolen.

Så som våra fikaträffar nästa alltid gör så slutade även denna med att vi följdes åt till Hemköp för att handla. Vi passerade grönsakerna där jag plockade på mig nio äpplen, ett gäng billiga röda paprikor och vackra kravodlade plommontomater. Väl förbi grönsaksdisken hamnade vi bland konserverna. Till min förtjusning hittade jag Hemköpets egna kalamataoliver i en stor glasburk för en billig penning. När jag stod där började jag känna av min gräsliga klåda igen. Brutus ställde diagnosen mask i magen och jag skrattade eftrsom min Fina misstänkt denna diagnos på sitt lille barn på grund av det lille barnets klådattacker i samma kroppsavdelning som jag.
Medan jag står där och begrundar allt detta, med en burk kalamataoliver i handen, spatserar Brutus vidare mot kryddhyllan lite längre bort, och det var då det hände. Någon tryckte på den där knappen som aktiverar min inbyggda megafon (och som symptomatiskt stänger av all hjärnaktivitet) och jag säger högt och tydligt :
"Ohhh, mitt stjärthål!"

Herregud. Den blick jag fick av min väninna går inte att beskriva. Hon lutar sig framåt, ler lite undrande och frågar: "Vad sa du?" Och visst gjorde jag det. Och det var verkligen hennes blick som fick mig att inse, med all tydlighet, vad fan jag lyckats vräka ur mig, och på vilken volymnivå. Jag höjer samtidigt blicken och inser dessutom att det är fler än Brutus som hörde vad jag sa. Typ sju meter bort står en kille och stirrar på mig och skrattar så han skakar. Och då slog det mig vilken enastående penibel situation jag var i och jag började skratta något så hejdlöst att jag helt tappade konceptet fullständigt. Var fan vi sen gick i denna livsmedelsbutik, som ändå är rätt så stor, så mötte vi denna stackars kille och jag kunde för mitt liv inte sluta skratta.

Käre värld så underbar det är att göra bort sig!
Jag hoppas vid gud att denna kille berättar den här historien vid morgondagens fikabord på det jobb han säkert har för det är verkligen tidernas jävla dundergroda.

Kärlek

En dag på Färgargården......

...med kaffe, våfflor och solvarma vårvindar....

.....och vad kan jag säga mer än att jag förmodligen är världens lyckligaste och att min flickvän är världens vackraste kvinna.

Stå på loppen

Gränslösa verkar mina förråd av saker, kläder, prylar och all sköns annan materia vara. Herregud så mycket saker jag lyckats samla på mig. Det här har ju inte behövt diskuteras tidigare men nu när jag ska flytta ihop med min vackra så har jag helt enkelt inte mage att släpa med mig alla dessa prylar utan att åt minstonde göra ett försök till rensning.

Vi ska stå på en loppis på söndag. På Himmelstalund. Min fina och hennes lille barn har sorterat ut en del grejer och jag har gjort samma sak. Kläder som inte sitter bra men som man sparat "utifallatt" får åka ned i säcken. Lika så med grejer man inte använt på jag vet inte hur länge. Gud så befriande det känns ändå att gå igenom sina lager, att få rensa och städa lite. Och har vi tur blir det väl lite stålar också, stålar man kan göra skojiga saker för.

Det lille barnet verkar vara så otroligt yster över denna företeelse. Hon dansar och sjunger "på söndag ska vi stå på loppen" och jag smälter inför den här entusiasmen. Och själva namnet "loppen" istället för loppis är ju så jävla rart så det går ju bara inte att låta bli att använda.

Så håll tummarna för oss. Eller ännu bättre.... Kom och köp!

Åhhhh....hem till Kneippen igen.

Den förste september flyttar jag in i lägenheten med balkongen. En underbar trea på 81 kvm. Två trappor upp, ett vindskontor och ett källarutrymme. Ingen parekeringsplats (eftersom jag inte har någon bil) men väl en fin innergård där det lilla bonusbarnet kan få leka med sina kompisar som bor i samma hus och i huset bredvid.

Jag ska bli sambo. Vi skrev på kontraktet idag under parasollet på landet när solen sken oss i ryggen. Det kändes så vackert och så fint och så otroligt rätt och bra. Vi har varit tillsammans en förhållandevis kort tid, om man skall mäta något sådant med samhällets mått, men det är egentligen helt oviktigt. Det som är viktigt är att det är så fruktansvärt jobbigt att älska och bo i olika städer. Jag åker den där jävla bussen fram och tillbaka och släpar min väska med kläder och böcker jämt tycker jag och vi får liksom aldrig någon hel tid över.

Det vi längar till liknar det inlägg S hade för ett tag sen, då hon hade en bild av sin Fini på en balkong och där hon skrev att det var en sån dag som passade för att slumra på just en balkong. Såna dagar vill vi också ha, men vi hinner ju aldrig. Jag vet att jag i alla fall kommer att få pendla eftersom jag jobbar i Linköping men det är en helt annan sak. Då kommer jag hem till min lilla familj och får äta middag med dom och somna med dom och vakna med dom. Varje dag. Och det kommer att göra en så stor skilnad.

Är lycklig så jag nästan känner mig rusig. Glad som en lärka, förkyld som en kraxande kråka och med ett sinne lätt som ett ejderdun. Världen kan vara vacker som ett blåspräckligt fågelägg. Fråga mig. Jag vet......