Vill köpa böcker

Läser recensioner och artiklar.
Ord av en person som beskriver
hur en annan person har satt ord vid ord och som nått
en betydelse och ett sammanhang.
Sammanhang som sen går att tolka och recensera.

Läser hur den vackre P-O beskriver sig i, på väg bort ifrån
och tillbaka till den lilla orten Hjoggböle.
Vill läsa den.
Hans berättelse om livläkaren sög sig fast i maggropen
och stannade för alltid kvar i min kropp.
En av mitt livs bästa läsupplevelser.

Vill även Bruno K Öjer.
Satt framför tv:n härom veckan.
Ibland kan utbudet vara ganska trist.
Hamnade, som så ofta, på Kunskapskanalen.
Där var han.
Svart som natten runt ögonen.
Smal och nästan genomskinlig.
Men orden.
Orden.
Herregud vilka ord.
Så vackert så jag dog.
Vill Svart som silver.

Vill även Susan Faludi.
För att hon ser
att fittan
tyvärr
inte går att räkna bort
för vissa.

Ibland kan jag skratta åt en bild

Idag pratade de om myskoxar på teven.
Eller rättare sagt en oxe.
Från Norge.
Som är här på besök.
Tjejerna i Härjedalen (de ä visst inte så många)
behöver nån att ligga med.
Annars går det åt skogen.
Och då, när jag tittade på de här mysko oxarna,
ja då tyckte jag att de såg rätt märkliga ut.

Men inte lika märkliga som tapiren.....

(Ps. Skrattade så fruktansvärt dant, för mig själv, när jag hittade den här bilden, att jag var tvungen att gå och kissa...)

Körsbärsblommor

Av: Tsukioka Yoshitoshi, The Spirit of the Komachi Cherry Tree, October 1889.


Rensade i en sån där hög som har en tendens att liksom bilda sig själv.
Hittade ett vykort med en vacker akvarell.
Rosa bakgrund och ett myller av utslagna körsbärsblommor.
På kortet står, med Sofias livskraftiga handstil:

"Du vilar under lugna träden.
Milda örters läkedom kringdoftar dig.
Ditt bröst är himmelens molnkorg.
Solen är ditt hjärta.
Ljuskårar böljande överfar dig
vändande likt glansen från fiskstim.
Ängslan droppar från dina sinnen
likt vintern från töande tak.
Du är hemma i världen
en värld är hemma i dig.
Du är ensam i en människa
en människa är ensam i dig.
Då är du inte övergiven.
av: Sandro Key Åberg"

Nedanför dikten står det:

"Kärlek till er bägge
från Sofia och Johanna"

Kortet postades i våras till mig och mamma.
Och jävlar i helvete vilken värme med sådan vänskap.
Som när solen blixtrar fram en molnig dag.
Eller när en vulkan brakar loss.
Eller när universum föddes.....
Herregud så ynkliga alla superlativ låter när man försöker att beskriva något som är så jävla fint att det helt enkelt inte går att beskriva.

Här....

...ska jag jobba.
Känns så stort. Och lite overkligt.
Går förbi museet varje dag när jag promenerar till bussen.
Då pirrar det i magen.
Var tvungen att ta med min kamera och fota det.
För att förstå,
och glädjas.

Ps. Har varit lite orolig för Stampe.
Han har inte varit synlig på två dagar.
Men igår satt han där,
och mumsade på gräsmattans gröna blad.
Åhhh, vilken lättnad.
Förra veckan hade han en nattgäst.
De satt under min balkong när jag vaknade.
Smög fram med kameran. Men nattgästen var en hemlig en,
och raskt skuttade de iväg,
långt utom räckhåll för min kompaktkamera.
Gästen först och Stampe efter.
Verkar som Stampe skämdes lite för det,
för när gästen gick hem satt vid min balkong,
hela dagen.

Stampe och jag är kompisar...

Några dagar med en jag älskar

Att fylla år utan mamma var smärta.
Att fylla år med min bror var ren kärlek.
Fick en resa till Stockholm av honom.
Vi drack skumpan jag fick av älskade väninnan S.
Sen var vi på krog och drack surt vin och glammade.
Promenerade utmed gator på Östermalm.
Gick på gallerier och såg på måleri.
Måleriet har ett av konstens vackraste ansikten.
Linn Fernström.
Marcus Eek.
Sagolandskap.
Med och utan atmosfär.

Inte ens den skitäckliga halloumiwrapen från 7 eleven kunde få mig på dåligt humör.

Mixed emotions

Konstigt hur känslor är.
Fick tidernas glädjebesked förra veckan.
Borde ha firat i helgen.
Istället grät jag.
Grät för att jag inte fick berätta det för mamma.
Grät för att hon inte fanns här för att fira mig.
Grät för att jag fyller år på onsdag
och för att det kommer att bli min första födelsedag
på 38 år
som jag firar utan min mamma.


Livet är bräckligt.
Skört som skärvor av tunnaste musselskal.
Min kropp reagerar och blir fel.
Blodet är tunnare än molnen.
Trött.
På att sörja.
På att inte kunna vrida tiden tillbaka.
På att inte vara den som kunde bota min mamma.
På att kämpa.

Men vad hjälper det?
Jag kämpar ju i alla fall.

isadora

Isadora Duncan

Läser Isadora Duncans självbiografi.
"Mitt liv" är titeln. Kort och gott.
En underlig människa med en osviklig tro på sig själv som fysisk budbärare för den sanna danskonsten.
Jag blir matt av hennes frenesi men hennes uppfinningsrikedom för att rädda sig själv och sin familj undan fattigdom och hennes pläderingar för kvinnors rätt får mig på fall.
Om jag hade mött henne hade kanske mötet varit nog.
Att tala skulle ha blivit för mycket.

Plötsligt händer det

Jag har fått jobb.
Som intendent.
Sitter med ett fånigt leende på läpparna.
Känner mig helt omtumlad.
Oj...liksom.