Berget på månens baksida..

När jag var 13 visade Sandrew filmen "Berget på månens baksida" med Gunilla Nyroos och Tommy Berggren. Jag var fast förankrad i Fame, Flashdance och Filmen G så jag hade inte en aning om att den ens existerade. Men så en kväll kom moster Ullas syster. Moster Ulla var min morbrors sambo och Ullas syster hette Maggan. Maggan var gift med en fransman som hette Alain och de åt sina jordgubbar med rödvin, inte med grädde och socker som vi gjorde. Maggan var kulturell, litterär och förfinad och inom ramen för min 13åriga Norrköpingsvardag var hon ganska obehaglig. Hon var så jävla dramatisk.

Maggan ville gå på bio. Och hon fick av någon märklig anledning med mig. Salongen var inte ens halvfull och då var det ändå Sandrews minsta salong som inte kunde ha rymt fler än 30 pers. Filmen var den mycket dramatiska kärlekssagan "Berget på månens baksida". Den var lång och gråaktig i färgen. Gunilla Nyroos var lite för ful för att få pussas så mycket och jag blev illa till mods för att hon och Tommy Berggren skrek så på varandra. Maggan gillade filmen. Och jag ogillade att Maggan gillade den här filmen där det var en massa heta scener, för det gjorde att jag såg hur hon gillade att.... ja, ni förstår. En tonårings grubblerier över de vuxnas intresse av och pysslande med sex.

Men minnet av denna märkliga film har etsat sig fast.

Jag tror att det här är en film jag skulle älska idag. Historien om en rysk kvinnlig matematiker, en vetenskapande paria, och hennes flykt från sitt eget land till Sverige, ett land där hennes vetenskapliga intresse inte heller accepterades helt och fullt. Sonja blev den första kvinna någosnsin att få en professur i matematik, något hon fick 1881 vid Stockholms universitet.

Så här gick det till när Gunilla Nyroos rollfigur Sonja träffade Tommy Berggrens:


"Före en konsert blir Sonja av en dam presenterad för professor Maxim Kovalevskij som ska hålla en serieföreläsningar om kvinnofrågan. Jag trodde ni kände varandra, säger damen. Och så visar det sig att ni inte ens är släkt. Professorn talar i en välfylld sal på högskolan. Ann-Charlotte och Sonja lyssnar. Bland annat förutspår han nya samlevnadsformer mellan könen: Äktenskapet kommer att bygga på frivillighet. Han kommer senare till en av Sonjas föreläsningar inför ett fåtal studenter. Efteråt talar de på tu man hand. Han berättar att han har letat efter en kvinna som är lika stark som han. Men hittills har han inte funnit henne. Jag tror, säger han, att i grunden är människan stark. Jag tror tvärtom, säger hon. Därefter träffas de ofta. Älskar du mig? frågar hon efter lång tids tvekan. Han säger sig inte veta vad ordet innebär. Men han tycker mycket om henne. En matematiker bör inte ställa frågor som inte kan besvaras. Efter avslutad föreläsningsserie ska han återvända till Nice, där han bor. Han friar till henne, men hon svarar nej: Jag har redan gift mig en gång av förnuft. När han har rest, gråter hon ofta. Ann-Charlotte uppmanar henne att resa efter honom, men hon hänvisar till sitt arbete och det problem hon försöker lösa med roterande kroppars fasta punkt. Om hon finner lösningen,säger hon, kommer hon att få ett berg på månens baksida uppkallat efter sig."

Sucka mitt hjärta, men brist icke...

Gustave Courbet Les Dormeuses

Trött idag. Jobbar mycket och får inte riktigt tiden att räcka till att bara vara en stund, och inget göra. Kroppen strular. Värken gör sig påmind. Måste ändå göra saker. Gud vet att det hjälper att jag älskar detta som jag måste göra. Sinnlighet finns ändå i min närhet. Har många fina människor som omsluter mig med sin vänskap.

Monika Larsen Dennis Sleepless

Konstig musik på radion. När körmusik blir ett slags atonalt kaos, då fattar inte jag nånting. Kaffet i muggen är dock gott och snart ska jag sätta på mig ett par raggsockar och börja skriva. Kanske borde sticka lite mer sockar. Är det nån som behöver kanske? Skulle även vilja sy mina nya köksgardiner. Har ett så vackert vitt tyg med grafiskt konturmålade svarta blommor i en bunt i klädkammaren. Men när det blir vet jag inte riktigt. Skulle även behöva städa för här är dammigt. Min mamma frågade om jag hade stora dammråttor och jag svarade henne att dammet har vuxit till digniteten radhus vid det här laget. Hon skrattade och sa att då blir de ju lättare att få fatt på och då blir ju städningen ännu lättare. Älskar mamma för att hon kan få allt att bli lite lättare, lite roligare och lite mindre farligt.

Mother of pearl...

Mammor. De bär sina barn under sitt hjärta i nio månader. De delar andetag, hjärtslag, sömn och liv. Att älska sin mamma är en innerlig kärlek. Vacker på det där sättet som en maskros är vacker. Den gör inget väsen av sig, den sticker inte ut men den fyller människorna med en gyllengul känsla av att allt faktiskt kan vara vackert.

Siri Derkert. Gosseporträtt.

Siri Derkert åkte till Paris. Där mötte hon Valle. Han var finsk konstnär och ej god nog som make till Siri, enligt hennes föräldrar. 1915 drog Siri och Valle till Italien. Hennes son låg då under hennes hjärta. Hon födde honom ensam och lämnade bort honom. Valle drog tillbaka till Finland och Siri fick två döttrar till. Med en annan man. Hon vågade inte säga det till Valle. Siri återvände till Stockholm. Hon hade inte heller vågat säga till sin mor och far att hon hade barn. Inte ens till sin syster Sonja som hon stod så nära.

Men kärleken till barnen var stark och hon bosatte sig vid Ålands hav och hämtade hem alla sina barn. Hon målade sina barn. Om och om igen. Äntligen fick dessa fina små människor vara i hennes verklighet. Ensamstående mamma. Kampen om överlevnad.

Vera Nilsson. Lampsken. 1930.

På utställningen De berömda och de glömda som visas på Norrköpings konstmuseum finns en annan målning av Vera Nilsson. Modellen är densamma. Hennes dotter. Som hon kallade Ginga. Här sitter Ginga i skenet av en lampa och ritar. Så är barn. Men så visades aldrig barn då. Vera älskade barnet som en liten människa. Målningen på utställningen heter Det första steget och visar hur Ginga för första gången släpper stolen och tar sitt första steg utan stöd. Vera Nilsson ska ha sagt "det är minnet av ögonblicket som är det viktiga, inte själva ögonblicksbilden" vilket är så fint sagt. Hon vårdade minnena av de ögonblick som betydde något för henne. När hon sedan skulle måla dem tog hon mycket lång tid på sig.

Gustav Klimt. Mother and child (detail from The three ages of woman).

Innerligheten hos en mor kan besegra all smärta och få allt mörker att vika undan. Så många av mina fina väninnor har barn eller är nära ögonblicket då det ska få börja växa ett barn under deras hjärtan. Jag kommer inte att få känna ett barn lägga sitt huvud mot mitt. Men jag älskar att andra får känna det. Och jag älskar att ni fina mammor låter mig få finnas i era barns närhet.

Jag vårdar minnet av de ögonblicken ömt.

Längtar, lyssnar, känner doften av...

Vill vakna och se frosten, den vackra, utanför mitt fönster. Höra knastret när jag går. Känna den friska och kalla luften genom näsan.

Snart kommer de. Stora, goda och saftiga. Med navel mitt i. Den mörka och sammetsmjuka kvällen i november doftar så.

Tänder ljus. Många. Dricker té. Och lyssnar....

...på Rickie. Hennes röst är som frosten på löven. Tunn. Spröd. Men den vackraste vackra.

Älskar Tom för att han älskade Rickie och för att hans röst är förankrad i berget.

När bilden får tala

Diskuterade precis på darling sophy's sida, det ansvar som den massproducerade bilden har i vårt samhälle. Krafterna är maxade och det blir svårt att värja sig. Man bombarderas med ett reklambudskap som är så kalkylerat och så uttänkt, utifrån det mänskliga psykets alla vinklar, att man inte kan undgå att bli påverkad.

Blir alltid lika fascinerad av Barbara Krugers bilder. Hon jobbade själv inom veckotidningsbranchen, och började i sina verk använda sig av precis samma bildretorik som reklammakarna men la till sina texter och förvrängde hela receptionen. Tungt som fan tycker jag.

Gillar det statement hon gör för kvinnor i de här bilderna. Hur hon med alla upptänkliga namn på kvinnans kön (i den nedre bilden) och på den lesbiska kvinnan skriker ut att de faktiskt existerar. Kan bli så kall i magen av människor som inte ser kärlek som något fint bara för att den inte befinner sig inom ramen för den heterosexuella normen. Känner så ofta att jag får en ökad hjärtfrekvens och skulle vilja skrika och tjuta och inte ge upp förrän jag inte orkade stå på benen igen, allt för att få ut en inbyggd ilska mot alla orättvisa fördömanden. Jävlar vad jag skulle triva på barikaderna.

.....Men jag stannar hemma och lugnar ner mig och fortsätter att skriva mitt manus inför morgondagens visning på konstmuseet. Loj? Nej, kanske inte loj, men inte kraftfull nog att agera. Men jag älskar de som orkar och jag älskar att jag älskar de som orkar. Tröstar mig med att jag har ett öppet sinne.

In vino veritas

Valet av bild saknar förankring i något annat än att jag blir lite fnittrig av den. Farbrorn (det ska ju va Bacchus, sa han den där målarRubens) ser ju onekligen lite missnöjd ut. Är det för att den lille killen till höger kissar så uppseendeväckande och faktiskt snor lite uppmärksamhet från honom? Och är det inte lite märkligt att kisstrålen är ett ämne för bus och lek för den fina lejonflickan till vänster? Och vad säger man om den gemensamma aktivitet som damen med den uthängande tutten i rosa har med den nakne fabrorn? De fyller ju det stackars barnet med vin. Den ungen kommer ju bli skitpackad innan den här dagen är slut. Fast med den nakne gubben i bakgrunden kan ju den genusdebatterande kvinnan kallt konstatera att, förutom tuttflärperiet då, så är det ju killarna som står för nakenshowen. Är inte detta ett helt sanslöst motiv? Sätter man sig med ett symbollexikon så skulle en helt logisk tolkning uppenbara sig men sånt gör jag på dagarna. På kvällarna vill jag ha skojigt.

Har skickat min ansökan. Käre värld så stressigt det blev. Och om jag får det eller inte är egentligen inte det viktiga, det är nyttigt att tvingas formulera sig lite bara. Många saker på gång nu. Jobb på två platser i två städer och kanske en ny jobböppning här i stan, vi får se. Blir i sånt fall att föreläsa på ett privat utbildningsföretag..... hoppas. Alltid bra att tjäna mera pengar för nu har jag inte ett ruttet lingon över. Men det är onekligen rätt konstigt. När man har fyra tusen på kontot då har man massor som man tycker att man behöver handla, men när det inte är mer än ett par hundralappar som man har över efter att alla räkningar är betalda, ja då inser man att man kan klara sig med ett veckomatinköp på tvåhundratretti spänn..... Tänk om jag alltid var lika restriktiv med hur jag handlar.... Satan i gatan va rik jag skulle va. Men det är ju så kul att handla.... Kanske skulle börja ligga med nån istället för jag tror det där shopperiet har en slags tillfredställelsefaktor som ibland ligger farligt när belåtenheten efter ett riktigt jävla fett åka. Ja, jag tror fan det... jag ska se till o ligga med nån snart..... Jepp!! Avgjort.

Katarsis

När man är trött är Stenmark så jävla bra.

Att sitta hemma i soffan, ensam en sen söndagkväll och skratta sig kissnödig är .....

bara så......

jävla.....

.....underbart!!

Sällsam timma

Vacker morgon, idag. Solljuset tränger igenom dimman och himmlen blir strimmig av det mjölkvita och den ljusaste blåa. På radion, strängar som framtvingar ljud som får mig att rysa av välbehag. I koppen, dagens första kaffetår. Den bästa.
Stillhet finns inuti den här byggnaden. Glömmer ibland den ro det ger mig att gå in här. Ljuset som silar genom fönstren lägger sig som en skir filt över mig, och doften, den torra från träbänkarna, blandas med min egen. Tänder ljus som flämtar till, tar sig och sedan brinner stadigt. Golvet så lent att jag vill lägga min kind mot det.

"Sällsam timma" heter en målning av en svensk surrealist. Kanske är denna morgon en sådan.

Mannen från Wittenberg

Titta, vicken söt liten tjockis. Han sitter där med kroppen full av härlig surkål och tjocka kryddstarka bratwurstar.
Luther, ja så hette han, den här mannen från Wittenberg. Martin i förnamn, ett förnamn som inte alls verkar särskillt skrämmande. Men varför i hela friden låter jag då denne man driva mig som en Füselis nattmara? Ja, det kan man undra.
Karl levde mellan 1483 och 1546 och styrde ju till världens reliösa struktur så pass att vi fortfarande sjunger hans lov i våra kyrkor men vad gör han på min vänsteraxel?

Det har gått så bra för mig. Jag har fått jobb på ett underbart ställe, jag har fått förtroenden, jag jobbar visserligen på som en myra på syra men att jag skulle bli så oerhört uppskattad som jag blivit, det kunde jag för mitt liv inte tro. Och som ett brev på posten så kommer frågan: När ska det brista? När kommer de på att jag faktiskt inte kan nåt? Jävlar så dumt va?! En fin flicka från Göteborg skrev idag: "Du utgår från din verklighet och det måste ju vara det optimala?! Men den där Luther tycker jag du ska be fara åt helvete. Varför låter du honom göra dig illa?"
Och hur rätt har du inte mitt hjärta.

Ska med all kraft jag har kvar sätta samman min ansökan om doktorandtjänsten idag och imorgon och lägga det på lådan på söndag. Det kommer att kosta lite grus i ögonen av trötthet och ett dubbelt porto. Mer än så är det inte.

Häpp, sa gubben, när pungen sprack!!!

Beröring

Handen. En så viktig kroppsdel. Jag kommunicerar mycket med mina händer. Inte bara med gester utan genom beröring. En taktil kommunikation. Att säga en persons namn och samtidigt beröra den människan med sin hand fördjupar så mycket. Jag tycker om att hålla i min mammas händer. De är små, torra och lena. Det är de händer som skänker mig så mycket trygghet. Handflatan som ju är den känsligaste och i mitt tycke viktigaste delen på handen får sällan den uppmärksamhet den förtjänar. Oftare talar man om naglar, nagelband och torra knogar. Typiskt för kvinnor kanske. Att lära känna någon genom att med handen utforska kroppens konturer, utan att tala, kan nog inte överträffas. När någon man älskar lägger sina händer på ens kinder och ser en in i ögonen.... värme från handens flator. Fin är handen.

När tomrummet har sin egen estetik

The Kiss. Så heter den här skulpturen av Rodin. Den visar en ung man och en ung kvinna i en fysiskt stark omfamning där deras läppar möts i en kyss som får det att spraka i luften omkring dem. Luften, rymden runt paret, får här betydelse genom den värme man känner att denna omfamning avger. Jag kan inte värja mig från den närvaro jag upplever och det accentueras av det faktum att detta par bryter sig ur marmorblocket som fortfarade har delar av sin yta obearbetad och rå.



Här har den svenska konstnären Monika Larsen Dennis arbetat med tomrummet runtom detta älskande par. Hon har gjort ett negativ, själva avtrycket av de två kropparna, i ett massivt marblock. Bara tanken att se en skulptur vars egentliga centrum består av tomrum, rymd, kan förefalla svår att fånga men här ser man det tydligt. Den tomma luften bär fortfarande värmen från kropparna som suttit där och börjar i de avtryck som syns i Larsens skulptur. Det går inte att inte känna närvaron av de fysiska objekt som lämnat avtrycken, vår hjärna skapar den bilden utan att vi ber om det.
Fascinerande.


En annan av Larsens skulpturer är The Hug. Här ser man ett kallt och hårt marmorblock med två symetriskt placerade hål i centrum. Men åter igen leker hon med själva tomrummet. Om man trär in armarna i de två hålen formars de till en kram, en omfamning. Den här är också inspirerad av Rodins skulptur, om jag minns henne rätt från en dokumentär som gick på tv för ett halvt år sen. Men oavsett vad hennes inspiration kommer ifrån vill jag trä in mina armar och njuta av den kram som min fysiska kropp tvingas till av det mörka tomrummet inuti blocket.

Åter i etern

To see a world in a grain of sand and

a heaven in a wild flower,

hold infinity in the palm of your hand and

eternity in an hour.

(William Blake)