Noli me tangere

Så många förluster.
Vinden blåser inte i botten på gropen.
Där är det vindstilla.
Kvavt.
Av sorgsamhet som är konstant.
Obönhörlig.
Blir inte ens nedslagen.
Bara fylld till brädden av det obönhörliga.

What else is there?

För en stund - paralys.
Matisse nakna mjuka avbild.
Röyksopp live som ljudvågor mot mitt inneröra.


Efter paralys - energi.
Schiele.
Nakenhet som är rå.
Kantig.
På riktigt.Igår kväll bakade jag mig ur handlingsförlamningen.
Idag - långsam morgon med Jeanette Wintersons Passionen.
Sen. Bio med brudar jag älskar.

Det blir nog bra, det här.

Tomrum

Det är i de små sakerna saknaden finns.
Att vakna och hon inte sitter i soffan under parasollet coh löser korsord.
Att vakna på landet andra dagen på semestern utan att vakna till någon.
Tystnaden i att ingen ropar på en när man plockar blåbär för länge.
Det konstiga att plocka sommarens första blåbär utan att ha henne här att ge dem till.
För varje år, när hon fick de första blåbären, sa hon alltid: Åh Carina, minns du!! Mormor älskade verkligen blåbär.
Oviljan att se Morden i Midsummer ensam.
Att vara ensam.
Jag säger ofta att jag inte har svårt för att vara ensam. Att jag istället ser det som att jag är med mig själv. Men nu är ensamheten bara..... ensam helt enkelt.

Jag behöver mat. Skrev precis i ett sms till Sofia att surfittan inom mig kanske tinar om jag ger henne lite mat.... kanske även de nyplockade blåbären som står därute i köket.

Lotta Smultron

Denna lilla lilla kattkropp klev in i min mammas vardag och i allas hjärtan en sommardag för tre år sedan. Hon kom som enda tjej ur magen på mamma Smilla och fick det underbara smeknamnet Smultron.
Men det blev Lotta som min mamma kom att döpa henne till, ett namn vars tradition sträcker sig långt tillbaka i vår familjs husdjurhistoria.
På 50-talet hade mamma först två svanslösa hankatter som hette Pelle och Lotta. Sen dök två svanslösa honkatter upp som också fick heta Pelle och Lotta. Väldig queer.
Av alla husdjur som sedan följde är det endast ett fåtal som inte fått namnet Pelle eller Lotta.
Så därför heter katten Lotta.

Lotta har svischat fram i ödlebeståndet här ute i Luddingsbo såpass att man blev tvungen att ha en konferens över djurartsgränserna och varna för att ödlepopulationen kraftigt höll på att decimeras.
Hennes eleganta tassar lyckas även med konststycket att fånga in och servera delikata fågelmiddagar på farstutrappan, något vi alla uppfattat som mycket generöst.
Lotta Smultron är med andra ord en utekatt. Och som sådan förtjänar hon att få fortsätta.

Som boende i en liten lägenhet i stan kan jag inte ta hand om Lotta så hon får det bra. Egoisten inom mig vill ha den där lille kattkroppen hos mig oavsett om det är inomhus eller inte men det vore för hemskt om jag lät mina känslor bestämma.
Lotta är bara tre år och hon kan leva minst 15 år till och de åren ska hon få ha i ett fritt strövande i vår fria natur. Så på fredag nästa vecka flyttar Lotta. Hon kommer att få det så himla bra, det vet jag. De som tar hand om henne är människor som lever för katter och det kommer att bli så fint.
Grät i omgångar igår tills ögonen såg ut som hemmahörande på en albinoget och jag kommer säkert att gråta mer innan den här veckan är över. Tänk att en liten katt kan sätta sig så bestämt i ens hjärta...

Jag vill göra det bästa för Lotta och för mamma. En av de sista saker mamma hann prata med oss om var att vi skulle ge Lotta till någon som är snäll. Och nu gör jag det.

I övrigt vill jag bara sända all min kärlek till Lukas familj. All kärlek jag kan uppbåda.

Samma Miss Claire.....

Skrev ett mail till den vackra sjungande.
Från andra sidan jorden.
Svarade hon.

Fint...

Mozart et Massenet....

Igår.
Operakväll i en koncerthall nära dig.
Symfonisk briljans med sång av nio unga.
Stehammar International Music Competition.
Där stod Hon.
Layla Claire.
Hon sjöng Mozart.
Och Massenet.
Håret på mina armar reste sig.
Tårarna rann på kinderna.

Hennes röda hår över axeln.
Som en kaskad.
Hennes kropp i en klänning lik den vi sett Marilyn i.
Men istället för vit, klart blå.
Vid.
Med helt öppen rygg.
Rördes av skönheten.
Och av sången.
Åhhhh..... inget kan mäta sig med sådana här upplevelser.
Konst.
Här.
Och nu.