När en mamma dör

Har sett "The Queen". Jag får gåshud av filmer som lyckas gripa tag i mig så som den här filmen gjorde. Helen Mirren är den bistra engelska traditionen personifierad och låter sin drottning stå rak i den snålblåst som Drottningens egna känslors åsidosättande förorsakar hos det engelska folket. När Drottningen är så fullt och fast övertygad om att det engelska folket bara vill ha det som är förenligt med traditionen, nämligen att hovets egna känslorna alltid ska stå tillbaka för upprätthållandet av kungahuset som institution.
Jag rördes till tårar av den märkliga scen där drottningen åker över till granngodset för att bese den fjortontaggars hjort som hade skjutits, den hjort som hade tittat på henne när hon satt på en sten bredvid sin trasiga Landrover och grät de första och enda tårarna över Diana, den döda modern till hennes barnbarn.

Märkligt hur människan reagerar på sorg. Själv lever jag fortfarande med den och undrar när jag ska fatta att min mamma inte kommer tillbaka.

I minnet...

...finns en dag full av solsken.
Vägen svischade förbi under bilens hjul.
Mil lades på mil.
En stund i skuggan av tallar.
Fötter som tillhör de jag älskar mest.

Sorgens melankoliska bottenklang
blandad med den varmaste och mest glimrande sommarverkligheten.
Förunderligt är människans känsloregister.

Lördag...lögardag...tvätta....mattan ligger i blöt i badkaret...

Köpte en ny mugg för ett tag sen. Den är ur serien Taika av Iittala och Taika betyder magi på finska. Mönstret föreställer en massa förunderliga fabeldjur. En räv som nästan har samma form som en påfågel. En uggla som ser ut som Ugglan i Fablernas värld. Träd som är en blandning mellan kurbits och Ernst Billgrens silhuettkonst.
Man kan läsa att formgivaren vill att mönstret på porslinet ska inspirera min fantasi och lust att berätta vackra sagor. Det är en fin mugg att dricka sitt morgonkaffe ur.

Bläddrar i de fyra senaste dagarnas DN. Fattar inte hur man kan ha så mycket att göra så man inte ens hinner njuta av tidningen. Hinner absolut inte på morgonen och dagarna på jobbet verkar bara bli längre för var dag som går så när jag kommer hem är det bara mat och sängen som gäller.

Förra veckan, den som slutade när jag gick hem från jobbet vid sjuhugget igår kväll , var en prövning. Men man växer ju av dem säger ju de vise.
Oj så lång jag kommer att bli....ha ha ha

Asig.... dagens ord.

Muminpappan använder ordet asigt.
Jag har insett vilket bra uttryck det är.
Idag kan jag använda det.
Med eftertryck.
För min dag har varit helt jävla fucking asig.

"-Det var det siste som gick", sa bonn, när skithuset brann

Oj, jag är en så otroligt enkel människa.
Satt här hemma och kollade bilder och hittade det här och jag skrattade, som den imbecill jag är, högt i min ensamhet.
Jag hoppas det är ett uttryck för en hygglig självdistans och inte att jag vankar nära the edge av total galenskap...... ha ha ha ha ha ha

Hoppsan Kerstin

Har nu fått bildbevis från nyår.
Läppglans.... vete fan om det är min grej.
Läcker som ett femkronorsluder... ha ha ha ha.....

Bitter-sweet

Känns som att man ska säga något stort om det gångna året.
Men jag gör inte det.
Det har varit good times.
And bad.
Men ett år har gått och med tiden så läks såren.
Vissa började läka ganska direkt.
Andra kanske behövdes göras rena innan läkningen kunde ta vid.
När jag ser tillbaka på hur mycket som hänt,
känns året långt som en eon.
Men ändå känns det som att det bara svischade till.
Kan någon förklara?

Ett nyår, eller jul med för den delen,
medför alltid en känsla av bitter-sweet.
När man visserligen känner in det stora i just den dagen
men där det alltid kommer ett svall av allvar som ett svagt eko i bakgrunden.
Inget obehagligt.
Bara mellow.
Jag kände inte det här när jag var yngre.
Kanske är det något som hör den vuxne människan till.
Vet inte.

Nu.
Tolv månader.
Singel.
Intendent.
Föräldralös.
Korthårig.
Nya glasögon.
Starkare.

Vem vet vilken väg det här året kommer att leda in mig på.
Jag följer allén och ser vad som händer.