Schiele - erotik, sensualism eller pornografi

Minns när vi pluggade våra basterminer på kulturvetarlinjen. Sofia påpekade att hon kom ihåg Schiele för att han var utan balle på sitt självporträtt. Och ja, det saknas nåt i könstrakten på det självporträtt som finns i den bok vi läste. Det är mest en massa kludd.
Han var extremt fascinerad av bilden av sig själv. Självporträtten finns i mängder och de återföljs av akter med nakna människor, både kvinnor och män, i förvridna och obekväma positioner. Ibland en kvinna eller en man, ibland två personer som klamrar sig fast i varandra som om själva livet hängde på det. Han var med i Wienersecessionen, en grupp bestående av kulturella individer i Wien strax innan sekelskiftet 1800/1900 vars huvudsakliga mål var att protestera mot etablissemangets antika regler och lagar. Liknande grupperingar fanns på fler ställen i Europa. Även i Sverige. Konstnärsförbundet grundades av de s.k. Opponeterna, en grupp konstnärer som protesterade mot den gamla akademiska skolan och ville revidera och modernisera konstakademins utbildning. Likt Konstnärsförbundet ställde Wienersecessionen ut på egenproducerade utställningar. Egon Shile slog igenom via en sådan utställning.
Konstnärlig ledare var Gustav Klimt, en otrolig jugendkonstnär vars bilder är helt makalösa. Schiele blev lite av Klimts adept och det märks hur de har påverkats av varandra i sitt bildspråk. Erotiken lyser på ett naket och starkt sätt, mer i Schieles konst än i Klimts, även om Klimts motiv även de präglas av sensualism och erotik. Den är skitigt och rått skildrad genom kompositioner där hela duken fylls upp av magra, rent utmärglade kvinnor, som sitter med benen brett isär så könet skjuter fram mot betraktaren.
Det sägs att han var översexuell. Att han var märkt dels av att fadern blev galen innan han dog av syfilis och dels av att han själv plågades av samtidens vanföreställning att man kunde bli galen om man masturberade för mycket.

Egentligen blir sådana här kastrationstolkningar av hans konst lite för psykologiserande. Jag nöjer mig med att jag väcks av han bilder. Att jag känner frenesin i de här extremt expressiva målningarna, vars svarta tecknade streck nästan rusar fram över duken. Det känns som att kolstrecken är det bärande och att färgerna bara hamnar där, som av en slump.
Det är så lätt att bara gilla det vackra och mjuka i konsten men jag älskar att beröras av det skitiga, det provocerande och det icke normativa. Älskar att det finns sådan konst. Älskar Schiele.

Och jag älskar att Kulturen i Lund inte har gett efter för vandalernas jävla pajkastning utan har fortsatt med utställningen "A history of sex" av Adres Serrano.

i min mun...

...torkad melon...
....stora paranötter i yoghurtskal...
....syrliga torkade äppelbitar...
....skitstora russin i samma yoghurtkostym...
....vackert böjda cashewnötter med klänningar i vitt...

.....och torkade tranbär, söta och sträva.....

...skulle kunna äta ihjäl mig på detta. Det föreligger egentligen en stor risk för att jag gör det TROTS att dessa godsaker är jävligt dyra att inhandla. Känner mig ändå stärkt på något sätt när jag snaskar i mig nötter och frukt istället för (bara) hallonbåtar och punchpraliner (för de har också en stor plats i mitt sockerkristyrshjärta).

....oj jag glömde. Valnötter. Ännu ett av dessa naturens under som landar som en basketkeps på mina smaklökars terasserade ytor bak i munnen. mmmmmmmmm..... I Like!!

Om kärleken

Annie Leiboviz tog den här bilden i ett bokprojekt som heter Mother och som kom ut 1999, om jag inte minns fel. På bilden sitter Gwyneth Paltrow med sin mamma Blythe Danner. Blythe sa efter den här fotosejouren att hon blev så rörd över att ha sin dotter så nära sig. Att hon inte hade haft sin sin dotter sitta så nära sedan hon var ett litet barn.

Det här är en så fin berättelse. Oavsett var vi är i livet, vad vi gör eller hur kända vi är så kan ögonblicken fånga oss på det mest nära och intima sätt. Jag sitter ofta nära min mamma. Håller hennes hand eller klappar på henne. När jag var som sjukast för tio år sedan och jag höll på att vakna upp ur mardrömmen så red ångesten mig som en mara ur en slovakisk folksaga. Då lade sig min mamma bakom mig, hon lade sig sked med mig på sin och pappas stora och trygga säng och sa "- Gråt Carina".

Allt gick bra igår och nu väntar jag på besked om hon får komma hem idag eller om hon måste vara kvar. På Sofias blogg läste jag en kommentar där det stod "ett steg i taget, en dag i taget, för det är det enda som finns" och jag tror att jag väljer att ta det till mig idag.

tårar...av både det ena och det andra slaget

Såg denna fantastiska föreställning i lördags. Skrattade så jag lät som en buksjuk get. Rördes till tårar av sorgsam sång av clownen Bengtsson. Inget kan gå upp mot denna stora kärlek man hyser till sitt syskon när han står där och bara ger. Ger på det mest modiga och generösa sätt man kan tänka sig.

Stockholm, Hötorgshallen med meze-wraps och provsmakning av torkade tranbär och ingefära, Street med krimskrams och värme, Roxy med trendflator i snygga sneakers, den feministiska bokhandeln Hallongrottan med den skojiga upplevelsen att bli tilltalad flata (syns det på mig?) och god mat och rött vin med fyllig eftersmak..... en helg värd att ta till sitt hjärta och använda när energinivån sjunkit under nollan.

På onsdag opereras min mamma. Ber till Gud. Vill tända ljus. Och hoppas. På det goda i livet.