The Seventh Seal

Måhända var jag inte helt på det klara vilken betydelse Ingmar Bergman haft för filmskapare runt om i världen men igår såg jag en nedslagen Woody Allen som kort förklarade Bergman som ett geni. När reporterna frågade om han kände samhörighet med Bergman svarade han: "-Ingmar Bergman was a genious, and never can I compare myself with him because I am not a genoius".

Det sjunde inseglet har av så många beskrivits som en så svår och mörk film. Jag uppfattar den inte så. Det är en märklig syn när Nils Poppe agerar i en seriös roll tillsammans med Bibbi Andersson, en vacker och djupt rörande syn. Jag tror att jag ska försöka se fler av Bergmans filmer igen. Har nog sett de flesta men kanske vid tidpunkter då jag inte riktigt kunnat ta dem till mig.

Bergman var gammal och fick somna in i sitt hem på den ö han bodde på. Tryggt omhuldad av sina nära. Vilken vacker död.

Rosendal

Min morfar hette Axel Helmer och min mormor hette Greta Desideria. De fanns alltid i min direkta närhet när jag växte upp. Jag gick aldrig på dagis. Min mormor och morfar såg efter mig istället. Det var väl inte alltid så kul, man ville ju gå på dagis med de andra killarna och tjejerna, men det var väl också det enda som var negativt.
Mormor bakade mormorsbullar. Fina släta bullkringlor utan penslat ägg där hon bara lade en smörklick och lite strösocker i mitten. När man åt dem åt man runt om och sparade det godaste till sist. Och den sista tuggan var som att inmundiga en bit av himlen. Mamma har försökt göra dessa underbara bullar men trots att hon bakar som en gud så får hon inte riktigt till det.

Vi hade alltid sommarställe ihop. Fram till 1983 bodde vi i ett hus som kallades både Svängen och Krökestugan i den lilla byn Rosendal, båda namnen efter det faktum att huset låg där vägen svängde. Huset var i två våningar, var rött med vita knutar och hade en underbar veranda i gult och vitt där vi satt på kvällarna och kuckelurade. Mormor såg efter oss när mamma och pappa jobbade och då åt man alltid middag klockan 12 på dagen. Allt som mormor lagade var gott, förutom hennes potatismos som hon hade socker i.

Morfar skrattade jämt. Vi spelade kort, han och jag. Mulle hette kortspelet och det var en variant på byggkasino fast med två kortlekar. Jag var alltid så stolt för han sa jämt att jag var oslagbar i kortspel. Anledningen till att jag tog honom på orden med det berömet var att han egentligen var lite av en dålig förlorare och att han verkligen såg till att försöka vinna varje gång vi spelade. Han rökte John Silver utan filter som han satte i ett munstycken av trä. Munstycket kallade han "klarinetten". Han lärde mig snickra och på vårt nya sommarställe, det ställe som min mamma bor på nu, så byggde jag ett dass. Nästan själv. Fast under hans överseende.

Min kompis Brutus och jag pratade om Grensholm och Rosendal idag. Hon hade åkt förbi där häromdagen, med sin pappa, som också har rötter i trakterna. Kan sakna det där stället. Idag finns det tyvärr inte kvar för huset dömdes ut och har tydligen använts av brandkåren som övningshus. Vill ändå åka dit snart. Se om omgivningarna ser ut som de gjorde när jag var liten.

Minnen är ett fint mysterium.

Där havet och himmelen möts

Gotland var vackert så hjärtat sprängdes i lika många bitar som det fanns vackra stenar på Sudrets allra sydligaste strand.

Min mamma är lika vacker.

Tycker jag.


"Se så tyst det är i världen.
Himlen är täckt av stjärnor
gåvor från natten
Det är en sådan stund
då man står upp och talar
till universums
och historiens
sekler

Hallå alla brandmän
man klättrar försiktigt på ett brinnande hjärta!
Tunna efter tunna full med tårar pumpar jag.
Jag vill klättra nerför revbenens stegpinnar.
Nu hoppar jag! Hoppar jag! Hoppar jag!
Men stegen brister.
Man kan inte hoppa från ett hjärta som brinner.

Släpp fram mig!

Mig stoppar ni inte så lätt.
Jag vill helt lugnt påpeka några saker –
Vare sig jag ljuger eller har rätt.
Titta – man har huggit av stjärnornas huven
Och allting blöder i en himlamassaker!

Hej du!
himlen!
Ta av dig hatten!
Jag kommer!

Tystnad.
Universum sover
det väldiga örat är lutat mot tassen
med gnistrande stjärnklor."

Majakovskij

I en annan del av Sverige

Det var en dag och jag var fyra år,
jag trodde mer på det onda än det som var gott.
Jag var fyra år och det fanns hemska typer i mitt rum,
svarta tapeter, kalla trumpeter, blodpankakor och planeter
och luftens surrande slag, mörkret var mycket mörkt
och ensam och rädd var jag, tycker ingen om mig,
ingen tycker om mig...
då..kom hon som ljus ur mörkret, hon slickade min kind och sa;
"hos mig är du trygg & varm, jag ska värma ditt hjärta,
jag tycker om dig "
och i hennes ögon tindrade kärleken

Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och jag såg att godhet fanns.
Hoppets stjärna lyste klart runt hennes ludna svans.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och viskade till mig sitt wöw.
Vi är tass i hand och i mitt hjärta känner slå

Om man är liten och svag (änglarna gråter)
Och blir slagen med slag (när själar dör)
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker; varför
Om man är liten och svag (om dörpen snyftar)
Varje natt varje dag (bland tysta moln)
Av allt ont blir man blå inuti utanpå varför finns jag
.. Men hemskhet kan vända och maskrosor tända sina knoppar
att växa upp i gryningen.
När spökerna glufsar mot jaget då luffsar hon till oss mig & dig
med all sin kärlek

Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie, älskling du är som en ros.
Du pussar mina ledsna tårar men din mjuka nos.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie, hon gör mig så varm och glad.
Tillsammans går vi tass i hand på livets promenad

Hemskhet kan vända och maskrosor tända sina knoppar till
att växa upp till tusenden, när spökerna glufsar mot jaget då
luffsar hon till oss mig och dig med all sin kärlek

Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och jag såg att godhet fanns.
Hoppets stjärna lyste klart runt hennes ludna svans.
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och viskade till mig sitt wöw.
Vi är tass i hand och i mitt hjärta kände lugn
Vi är tass i hand och i mitt hjärta kände lugn

...yepp. Jag ska till Gotland. Kul va!!!

See ya.......

"And when it rains on your parade, look up rather than down. Without the rain, there would be no rainbow.”

Igår köpte jag skor. Ibland undrar jag hur många par skor jag skulle köpa om jag hade mer pengar än vad jag har..... Av någon outgrundlig anledning ger snygga skor mig en känsla av lyx och flärd. Inte för att jag varken är eller lever flärdfullt men ändå.... Läder, svart lackat läder, med en knytdetalj på sidan om vristen.... I like!!!

Sitter och inser att jag åter igen har blivit fångad av ett musikstycke på P2. Programmet Önska spelade idag upp ett av de alternativa stycken som finns att rösta på inför en direktsänd önskekoncert i Norrköping den 31 augusti. Kompositören heter Geirr Tveitt, levde mellan 1908 och 1981 och sökte sina musikaliska rötter i den norska traditionella folkmusiken. Stycket svävade emot mig när jag satt i min säng. Små små variationer som lade sig som dagg på min öronsnäcka och väckte mig långsamt till en regntung torsdag. Såg framför mig hur jag skulle ha detta stycke i bakgrunden när jag och mina kära får vakna i vår nya dubbelsäng i vår nya lägenhet medan regndropparna tillrar ner på balkongräcket utanför fönstret.

Åhhh, måtte jag aldrig tappa förmågan att hänföras av det lilla.

Om ett frö

Har just nu en stor fascination för botaniska illustrationer. Älskar dessa sirliga återgivningar av både den vilda och den tämjda floran. Blommor, buskar, allt jag kan komma på, är lika vackert. Minns förra årets Göteborgsbesök när S och jag gick runt både i Botaniska trädgården och i Trädgårdsföreningen. Det var så underbart. Allt detta gör mig mer och mer övertygad att jag måste få ha ett eget hus någon gång i livet. Ett hus med en stor och vild trädgård.

Förundras över hur intensivt jag kan njuta av sådant här. Blommor, något som alla mer eller mindra möter i sina liv, är för mig ett livets under. Hur kan ett litet skrumpet och brunt frö bli till en blomma? Hur går det till?

I helgen var jag ute och plockade blåbär och svamp med min käresta och mitt lille bonusbarn och när vi satt på huk vid en tuva blåbär började jag och barnet prata om vad som var vackert. Hon tyckte himlen var vacker. Och så sa hon: "Det är tur att himlen finns för annars skulle man ju titta rakt ut i rymden och det skulle vara lite otäckt."

Att tala med en sexåring är fantastiskt.

Idag sitter jag i mitt hem med böcker och block och penna. Ska börja formulera saker som måste formuleras.

Och utanför mitt fönster är det fågelinvasion. Kajor i hundratal böljar som gräshoppssvärmar av bibliska mått och parker sina små arslen på stuprännan ovanför. Detta gör att jag har fågelskit på hela min balkong. Skit i nyanserna vitt, grönt och svart. Vore jag en finare människa borde jag fascineras lika mycket av detta som av blommorna men det enda jag just nu skulle vilja är att ha ett hagelgevär och hundra patroner så jag fick peppra deras svarta små arslen fulla med hagel.

AAAAAAAAARRRRRRRGGGGHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!