En finstämd stund i Vadstena stad...

Klockan slog ett på eftermiddagen när min bil rullade in på torget i Vadstena. Visste med glädje i hjärtat att fina människor väntade på mig i ett vackert hus med värme och kärlek. Kaffet dukades fram med den sedvanliga helg-gammeldagsmjölken som grädde på moset. Hembakat bröd, vacker väninna och fin pappa, allt i en lugn och harmonisk blandning. Mamman jobbade fortfarande men skulle komma senare.

Väninnan och jag tog en promenad utmed Vätterns spindelvävssilvriga vatten och följde en upptrampad stig fram till kyrkan. Inne i kyrkan - tända ljus, krubba, lugn, doft av torrt gammalt trä, tyst samtalande om livet, vesper med böner och sång och en känsla av att tiden stannade.
Sedan åter till det varma hemmet- glögg med vaniljsmak, vackra taxhunden Lukas, paella som sakta antog gestalt i järngrytan och mamman som kom hem från jobbet.
Maten åts med omsorg och smakade som himlen själv. Gott vitt vin och insikten att potatis faktiskt är en underbar råvara kryddade den fantastiska stunden vid matbordet. Snapphanar på tv:n, té i koppen, säng mjuk som bomull med undebart doftande lakan, en lång stund med en god bok, sen sova gott och länge trygg som ett litet barn.

Kära familjen Möller. Ett besök hos er är lika fint varje gång. Tack för er gästfrihet och för att ni får mig att känna mig så oerhört välkommen.

Ring, klocka, ring......

En God och Fridfull Jul
önskar jag Er alla.

Vi ses när det nya året nalkas.

Kärlek från mig till Alla.

The Miracle of Love.....

Det här är en ryamatta som är så fin. Jonas Bohlin heter mannen som designat den och det gjordes 1997.

Det året mådde jag inte så bra. Nu mår jag så fantastiskt mycket bättre. Och det har jag lyckan och kärleken till mina vänner att tacka för. Jag är så kär i mina nära och kära just nu så det finns inte. När det går upp för en hur synisk den värld är som jag jobbar i så blir den ibland som en låtsasverklighet.... den går liksom inte att ta på fullt allvar. Där kommer kärleken in.

The Miracle of Love var en låt som Eurythmics gjorde omkring 1986 och jag kommer ihåg att jag sjöng den i trapphallen på De Geer-gymnasiet för en klasskompis som fyllde år. Hon hade önskat sig det. Vet inte om jag minns den rätt....

How many sorrows

do you try to hide

In a world of illusions

that's covering your mind.

I'll show you something good

I'll show you something good

When you open your heart

you can make a new start

when your crumbling world falls apart

The Miracle of Love

will take away your pain

The Miracle of Love

comes your way again.....

Visst är den fin?! Igår fick jag ett rött hjärta och ett svart hjärta av fina Veggomamman som var här och åt. De är i täljsten. Detta förunderliga material som är så tungt. De är lena och mjuka, fast de är hårda, och genast absorberar de värmen från handen när man håller i dem. De är verkligen jättevackra. Tack fin.

När Tomten står i tamburen...

När jag var liten hade min kropp redan försatts i ett tillstånd av exaltering så här dan före dan före dan före dan före.... ja ni fattar. Innan skolan gick man upp och såg julkalendern. Drack kall o'boy eller kaffe och åt min mammas hembakade hålkakor med mycket extrasaltat flora och ost på. Gillade port salut, den var lite segare än annan ost och det blev så fina vackra orangea kanter på skivorna.

I skolan läste fröken en bok, alltid tillräckligt lång för att räcka hela december. Vi fick alla ta med en varsin ljusstake hemifrån och när fröken läste så var det enda som lyste upp salen skenet från allas alldeles egna ljusstakar. Stämningen var magisk. Det låg ju något i luften.

Hemma var pappa var lika fängslad av julkalendern som min bror och jag var. Detta gällde även jullovsmorgon som vi alla tre satt uppkurade i soffan och tittade på. Mamma var inte så särdeles intresserad utan stökade runt i köket med allt möjligt. Kanske utnyttjade hon helt enkelt tillfället att få sippa på en tretår och läsa tidningen i fred. Jag var visserligen jättetrött men aldrig så trött att jag missade jullovsmorgon. Jag satt i pyjamas med täcket om kroppen och rummet doftade julgran, hyacinter och pappas cigarrer. Varm doft, fylld av närhet och ro. Saknar den känslan men gläds åt att minnet av den ändå väcker en sinnesstämning.

En gran. Det ska vi gå ut på fredag natt och sno. En lagom liten gran för min mammas lilla hus på landet. Och är en gran så liten så kan det väl knappast räknas som stöld va.... eller??

När någon annans ord behövs....

Desiderata

Go placidly amid the noise and haste,
and remember what peace there may be in silence.
As far as possible without surrender
be on good terms with all persons.
Speak your truth quietly and clearly;
and listen to others,
even the dull and the ignorant;
they too have their story.

Avoid loud and aggressive persons,
they are vexations to the spirit.
If you compare yourself with others,
you may become vain and bitter;
for always there will be greater and lesser persons than yourself.
Enjoy your achievements as well as your plans.

Keep interested in your own career, however humble;
it is a real possession in the changing fortunes of time.
Exercise caution in your business affairs;
for the world is full of trickery.
But let this not blind you to what virtue there is;
many persons strive for high ideals;
and everywhere life is full of heroism.

Be yourself.
Especially, do not feign affection.
Neither be cynical about love;
for in the face of all aridity and disenchantment
it is as perennial as the grass.

Take kindly the counsel of the years,
gracefully surrendering the things of youth.
Nurture strength of spirit to shield you in sudden misfortune.
But do not distress yourself with dark imaginings.
Many fears are born of fatigue and loneliness.
Beyond a wholesome discipline,
be gentle with yourself.

You are a child of the universe,
no less than the trees and the stars;
you have a right to be here.
And whether or not it is clear to you,
no doubt the universe is unfolding as it should.
Therefore be at peace with God,
whatever you conceive Him to be,
and whatever your labours and aspirations,
in the noisy confusion of life keep peace with your soul.


With all its sham, drudgery, and broken dreams,
it is still a beautiful world.
Be cheerful.
Strive to be happy.


Max Ehrmann, Desiderata, 1927.
©Copyright 1952.

Livet är en märklig saga

René Magritte målade Lovers I och Lovers II en gång för länge sedan. Jag fascineras av hur mycket som fångas i de här två fantastiska målningarna. Det skulle vara enkelt att bara se hur de båda är på väg att kvävas av tyget som är virat runt deras huvuden men jag ser hur tyget representerar det avstånd man kan ha till den man älskar. Att det finns en innerlig längtan att få nå, få ta på, få älska en annan individ men att tiden, livet eller andra människor bildar en barriär. Denna längtan blir fysisk i betraktandet av dess Lovers. För visst kan det vara så att de inte ens känner varandra, att de inte har tagit i varandra men att detta visar deras innerliga önskan att få varandra? Och där tyget är den verklighet som ännu inte gett dem chansen att fläta sina öden och kroppar samman.

Sinnlighet och värme. Som att blunda och ändå uppleva världen utanför.

The Flying Doctors

1985 spelades den fantastiska serien "Doktorn kan komma" in och jag och min mamma följde den slaviskt. Inget om den lilla byhålan Coopers Crossing undgick våra hungriga blickar och vi suckade och pratade om hur bra det var. Vi grät en skvätt när det var sorgligt och sa förmodligen vid varje avsnitt att "Käre värld så bra australiska serier är, de är ju såååå natuuurliga och inte alls så tillgjorda som de amerikanska. Det handlar ju liksom om vanligt folk!"

Allt var lika intressant, hur de opererade, hur Vic och hans sötsyrliga fru skötte det lilla bar-hotellet, hur skvallerkärringen Violet var så tjock att hon inte mådde bra och att hon alltid bar klänningar stora som tält med små blommor i mönstret, hur piloten och bilmekanikern började dejta och hur doktorn och systern började dejta och hur de hade en kille som kallades för DJ som skötte komradion och som alltid ställde till det för sig men sen klarade skivan.... ja, ni fattar. Allt.

Ett fint minne.

2006 ville jag bli doktor men så blev det inte.

Living is easy with eyes closed...

Jag är lycklig över att det finns de som väljer att inte se enkelt på livet. Visst skulle allt löpa mer smärtfritt om man inte behövde ta ställning till eller försvara något som i andras ögon inte är normalt. Omger mig med människor som tror på Livet. Och som tror på det Äkta. Fint att ha det så. Ger trygghet, styrka och visshet i att det Goda alltid vinner.

Bilden ovan är från en filmatisering av Sarah Waters bok Tipping the Velvet, en bok som jag har beställt på nätet. Kvinnlig kärlek på det viktorianskt engelska 1800-talet. På Adlibris står det om denna bok att den väckte uppseende för sin oförblommerade beskrivning av sexualakten mellan de två kvinnorna i boken. Visst är väl oförblommerad ett vackert ord!

Imorgon är dagen för vår första syjunta. K och jag och några fina damer från mitt jobb ska ses här och sticka, virka, lyssna på musik. Mellan klirret av stickor kommer rejäla latte drickas till mina hembakade mandelmusslor.....

...som ska toppas med vispad grädde...

.... och min hemkokta körsbärssylt.

Övriga bakverk av min hand är gyllengula vaniljhorn som rullats i socker....
.... och goda och mjuka nöttoppar med frasig yta och himmelsk inre.

Syjunta är en fin tradition och på en sån måste man ju servera kaffe och småkakor. Ska bli fint.

När konst blir tv blir konst

När Ernst tog till megafonen för ett tag sedan och skapade sin tv-serie AK3 gjorde han något som nu glädjer mig oerhört. Dramatiken är visserlige måttlig men den estetiska fötjustning jag känner när jag varje söndag bänkar mig framför tv:n är som ett barns dagen innan julafton. Hur varje scen är avdelad som i en julkalender för vuxna, där öppnandet av en ny lucka ger en ny spastisk liten händelse. Dessa scener flätas mer ihop i mitt huvud än vad de hänger ihop i själva tv:n. Sekvenser, spröda som vit maräng, dunsar ner som hoppsanpannkakor med sitt allvar och med sin burleska humor. Den lille hundens självprommenad, den vissna julgranens glimrande dekor, de smått bisarra kattungebeklädda kakeplattorna på det sjukhus vars sjuksköterskor går klädda som om de vore del av en vriden installation av Mathew Barney. Galaxer i mina braxer, där ligger till och med Kapten Zoom i lä.

Mitt i detta spröda spatt ligger Anna Petterssons röst som en flytande människa på det saltaste hav. Lugn, mörk, lite sömnigt raspig och strax ovanpå allt det andra. Hennes vackra självklarhet bringar förälskelse i mitt hjärta, så hjärtat klappar i takt med månens polska på himlavalvet. Känner glädje i min kärlek till denna folkliga form av konst. När konst blir tv blir konst... det är då det händer. Som tomteskum till rött vin. Oväntat festligt.