Yellow is the colour of my true loves hair in the morning..

Just nu känns det som att det är så mycket färg i mitt liv.

Det röda samsas med det gula när verklighetens sol värmer mitt blodomlopp.

Min kärlek till grönt har fått mig att köpa en tantklänning i grönt och vitt på Myrorna som jag ska ha på en disputationsfest på fredag. Kanske lite oakademiskt men det skiter jag i. Den är fin och jag blir glad av att ha den på mig. Så, så är det med det. Ska ha stort grönt plastarmband till och mina nya fina svarta stövlar som jag hämtade hos skomakaren igår.

Himlen välver sitt oändliga blåa över mig och varje steg ute känns lätt. Frisk luft, tillförsikt och en framtidstro som verkar kunna försätta berg är det som fyller mig just nu. Vill massor och tror på det jag vill. Dramatiken från i vintras när allt kändes åt helvete har liksom suddats ut. Gradvis, så jag knappt märkte att den försvann.

På radion är det dramatisk tangomusik. Den typen av drama välkomnar jag gärna. Tydligen ska Peter Jöbacks brorsa Michael ha skrivit det här (sa Pernilla just nu) och det var väl duktigt av honom.

Önskar alla samma vårkänslor som jag har nu för det här är ett rus som bräcker alla centralstimulerande kemikalier med hästlängder. Tussilago och blåsippor, det såg jag igår när jag promenerade hem och herregud så lycklig jag blev av det.

Brusar. Bubblar. Vingar fälls ut.

Vila tungt mot en annan.

Svindeln värker, tränger sig på.

Mot mjuk mossa lägger sig lugnet

Lyssnar, andas, flyger lätt.

Funderar...

Gillar ordet tvåsamhet. Har inte riktigt reflekterat över det förut, det har mest bara känts avlägset. Kommer på mig själv med att fundera kring vad jag tycker om med tvåsamhet och vad det är med tvåsamheten som jag längtar efter och vill nå. Hittade bilder på nätet från en fototävling som hade tema Tvåsamhet. Tänk så många av dessa bilder som stämmer in på hur jag tänker om det där med att vara två.

Jag tycker om att titta i mitt tandborstglas på morgonen när jag ska borsta tänderna. I muggen står min tandborste. Men den är inte ensam. Där står en blå och vit tandborste som min käresta säger är så mjuk och bra. Där står även en rosa barntandborste med ett vitt spöke på. En sån man kan köpa på Apoteket. Bakom min hudkräm i badrumsskåpet står en liten tub barntandkräm med Bamse på. Fruktsmak har den, och det är bra har jag fått veta.

Älskar även att se en rygg bredvid mig i sängen. Jag kan vakna till och det enda jag behöver göra är att sträcka ut handen och röra vid hennes hud. Så nära är tvåsamheten. Mitt i natten.

Tvåsamheten står även för en tanke om tre- och fyrsamhet. Om löften som står skrivna med evighetens bokstäver i hjärtat. Där löftet bara finns där, utan att ha blivit framtvingat. Det finns där som en självklarhet, med en säkerhet som förundrar. Tvåsamhet är även att diska efter att någon annan lagat mat. Eller att vika tvätt när någon annan sjunger för ett barn. Att man alltid kommer hem till någon som låter en veta att man är älskad och efterlängtad. Att få vara den som alltid sträcker ut handen för att förhindra att den andra faller. När tvåsamheten är som starkast tror jag att man blir oövervinnerlig. När man inser att man är beredd att göra vad som helst för den andra, där ingenting blir en uppoffring eller en börda då inser jag att kraften i kärleken är som vore den stansad i urberget.

När morgonen första ljus kommer blir tvåsamheten ett av det vackraste man kan tänka sig. Och den blir något jag vill leva med. Hela livet.

Jag fick en utmaning....

...för en tid sen. Av Sofia. Jag skulle lista 6 märkliga saker med/om mig själv. Ska göra mitt bästa.

1) Jag har under en tioårsperiod haft en följetongsdröm om och med Dolph Lundgren. Hans inviter var alltid renhåriga och han ville inte spänna på mig utan satt mest på golvet och höll mig i handen samtidigt som han bedyrade mig sin kärlek.

2) Min Dolph-Lundgren-dröm har fått ge vika för en annan följetongsdröm om mitt framtida hus som heter Åstorp. Det är inte det Åstorp som ligger i Skåne utan är det hus som ligger i Frankrike fast det ligger i Grensholm i Sverige (?) och är lågt, stort som fan, rosa och ser ut som ett sånt där gigantiskt mexikanskt casa. I detta hus finns det mycket glas som har en petrolblå nyans vilket också betyder att det ligger i Frankrike (ja, fråga mig inte hur fan det här hänger ihop).

3) Jag skrattar när jag fiser.

4) Omkring 1994, när min far arbetade på Telia så berättad han vid ett tillfälle om det fantastiska fenomenet e-post. Han förklarade att en arbetskamrat som satt i andra änden av huset kunde skicka ett brev till honom på ett ögonblick bara genom att trycka på en knapp. Det i sig är inte det märkliga. Det märkliga är att jag faktiskt trodde att han menade något slags rörpost i väggen. Ni vet sån som rasslar iväg i en vakumanordning i alla sci-fi-filmer..... Häpp. Och jag som fortfarande envisas med att hävda att jag är hyggligt intelligent.

5) På tal om intelligensen. Jag kan aldrig lära mig att stava till följande ord: skilja, skilld, skilt, skilnad.... och jag utgår ifrån att de faktisk även blev felstavade här med....

6) Och det märkligaste av allt. Att det behövde ta 36 år innan jag fattade att jag är håmmå. Och att jag är fullständigt bröstfixerad.

Ja det var väl det märkligaste jag kunde komma på så här långt.

Det går en vind över vindens ängar....

...det fladdrar till i en tyllgardin. Och jag ska skriva en sommarvisa, med sol och blomdoft i melodin.

Videkissar. Finns det någon växt som är mer sinnebild för våren än videung? Dessa fantastiska frökapslar som sticker ut sina duniga och fjuniga huvuden ur det mahognybruna skalet, tätt, tätt, tätt in på grenen. De är lena som en barnstjärt att ta i och vackra för ögat så man nästan dör.

Älskar även björken. Utanför fönstret på landet har vi en jättestor björk som ser ut precis så som en björk ska se ut. Hög, många stora grenar och med en vit och fin stam. När det blåser rasslar det i löven. Från min bäddsoffa kan man betrakta björkens krona mot himlen. Inget annat stör. Bara björkens egen dans mot himlens oändliga blåa färg.

Önskar så att jag inte hade hösnuva.

Vårvädring

Dagen är kommen då min balkongdörr för första gången för det här året öppnades på vid gavel direkt när jag vaknade. Nu tre timmar senare står den fortfarande på vid gavel. Det är våren som har kommit till min balkong. En vår så oerhört efterlängtad att jag nästan spricker av glädje. På min vind står några övervintrade Mårbackapelargoner som behöver plockas ner, planteras om och lockas till återväxt på den soliga platsen vid mitt fönster. Kanske kommer de igen och bjuder mig på sina skira rosa blommor lagom till sommaren.

Att ha en balkongdörr att öppna känns så lyxigt. Min lägenhet är ju så skitliten men med det stora hörnfönstret som vetter ut mot flyplatsen och med balkongen precis utanför så känns den så mycket rymligare. Minns mitt föräldrahem. Det låg i den numare förhatliga stadsdelen Ektorp i Norrköping, en stadsdel som när jag var liten faktiskt var helt fantastisk. Vår balkong var aldrig en plats för rekreation utan där förvarades saker. Alla mammas ytterkrukor. Potatis. Backar med "dricka", dvs. läsk, bubbelvatten och en och annan grape tonic (som i min bardom uttalades gräptånik). Våra cyklar. En tvättlina. En stor låda som var klädd med frigolit invändigt, förfärdigad av min pappa för att inhysa dryckjom av olika slag som med frigolitens hjälp inte skulle frysa (han var så fiffig min pappa).

Trots detta var det alltid lika underbart att öppna denna balkongdörr och släppa in ny och frisk vårluft i den stora lägenheten. Vårluften har en speciell doft tycker jag. Lite som doften av tvätt som har fått hänga ute och torka.

Och av någon outgrundlig anledning måste jag bara ha med en bild på Ernst idag för han gör mig helt enkelt så jävla glad.

Klart slut.

...stolt.

I Lindö kapell togs denna bild av Elisabeth Ohlsson Wallin. Den är ett iscensättande av den fruktansvärda dramatik som följde på pastor Åke Greens utfall mot homosexuella. Man ser hur hatet växer i den högra delen av bilden, hur en av dem symboliskt blåser ut ett av de brinnande ljusen. Detta blir en symbolisk handling som får mig att tänka på hur vissa tar sig rätten att släcka andras liv enbart på bas av vem dessa människor älskar. På bildens vänstra sidan kan man ana den fruktan och rädsla som bedövar och som får en av kvinnorna att svimma på golvet, men även den styrka denna kärlek genomsyras av. Resultatet av kärleken, de två barnen, visar hur man ändå väljer livet trots att dessa hot är en vardag för många. Man ser även symbolen för denna innerliga kärlek i de två kvinnorna som kysser varandra i förgrunden av bilden. Den kärleken upplever jag. Och jag upplever den med den blonda kyssande kvinnan, för hon är min flickvän, min käresta och fästemö.

Bilden är ett skrämmande exempel på det hat som på ett oförklarligt sätt griper tag i en del människor och som får dem att begå fruktansvärda brott mot sina medmänniskor. Jag blir rädd så hjärtat nästan fryser till is men aldrig att jag skulle välja bort den ärliga och äkta kärlek jag får uppleva med denna fantastiska kvinna.

Stolt är jag för att jag ska få visa den här utställningen och stolt, stolt, stolt är jag för min Fina är med på en av bilderna.

...a girl with caleidoscope eyes

Migrän. Försökte förklara det skimmer och gnister jag får framför högerögat men det var svårt. Det blir lite som ett kalejdoskop, gnsitret från kristaller i rörelse, och det sitter kvar även när jag blundar. Illamående, yr, svårt för lampor och ett akut sömnbehov. Sov tre timmar igår eftermiddag, sen kändes det lite bättre.
Min fina frågade mig hur jag vill bli omhändertagen när jag mår dåligt. Det är en av de finaste frågor jag fått på länge.

Pratade senare med många fina människor i luren vilket fick mig att må bättre. Min fina Brutus hade varit på vacacione i Helsingborg hos familjen och var utvilad, glad och sugen på barn. Min bror berättade att han kommer hit till mig och det är helt fantastiskt. Ska få ha honom här i min lya och äta lite gott och kanske gå en sväng på stan. Mamma och flickvän var två tröstesamtal som var ovärderliga igår. Att beklaga sig för de man känner sig som tryggast med är en ynnest. Att beklaga sig för mamma har alltid varit naturligt men det är helt nytt att våga vara svag och liten inför någon man älskar. Men jag vågar det nu för med E är inget hotfullt eller riskfyllt. Bara lugnt, varmt och tryggt. Har aldrig förut velat luta mig mot den jag varit ihop med men hennes varma famn och mjuka barm är något jag längtar efter att få lägga huvudet mot och hennes hand på mitt hår skulle få vilken migrän som helst att vika undan.

Idag har andra telefonsamtal resulterat i bra och kanske mindre bra saker. Mindre bra känns det efter samtal angående jobbet jag sökt. Jag har inte tillräckligt med utställningsvana så det kan brista på det. Ska prata med chefen mer imorgon så vi får väl se om det blir någon intervju. Dock kan jag säga att jag blev otroligt stolt när de från museet faktisk rekommenderade mig att hålla en visning av Elisabeth Olssons "In Hate We Trust" som visas på Stadsmuseet i Norrköping. Den visningen skulle Elisabeth själv hålla men då hon inte kunde så rekommenderade Konstmuseet mig. Känns viktigt och stort.

Så det är bara att spotta i nävarna och kämpa vidare. Man kan inte ge upp bara för att man ror mot strömmen.

La Primavera...

Hade en vision om att få skriva några rader under Boticellis Primavera men inga bilder vill riktigt fastna på min blogg idag. Den snurrande solen som visar att bilderna är på gång att läggas in slutar lysa och slocknar med budskapet att det inte går att få in bilden.

Men solen utomhus slocknar inte. Känslan av vår är stark, stark, stark och lyckoruset pirrar i kroppen. Igår en riktig söndgaspromenad i vårvackert Norrköping men vacker flickväns hand i min. Solen som skiner på gråtonad torr asfalt som är beströdd med det grova grus som tidigare strötts för att förhindra halka.... det är ett sånt vårtecken. Vill så gärna cykla när jag får de här första vårkänslorna. Har alltid älskat att cykla och vill aldrig bli för bekväm för att jonna runt planlöst och förnöjt med en cykelkorg full av kaffe med dopp.

Sol ute
Sol inne
Sol i hjärta
Sol i sinne

Take these broken wings and learn to fly...

Själen lätt som en fjäder idag. Lycka att fin och hennes dotter kommer hit. Strax ska dammråttorna emigrera. Ska plocka gott i korgen på Hemköp, kankse blir det något onyttigt. Bananer är inte onyttigt men just nu är jag fasligt förtjst i dem. Äter ofta frukost med ägg nu för tiden. Känner mig stark av det.

I lördags, en av mitt livs starkaste upplevelser. Såg "In Hate We Trust" av Elisabeth Olsson på Stadsmuseet. Fick en sådan chock när jag insåg hur mycket hat som finns mot mig och alla andra som liksom jag bara älskar. Men trots att det skrämmer mig så hjärtat fryser till is skulle jag aldrig kunna föneka den kärlek jag känner för min vackra käresta. Den gör mig ju starkast i världen.

Varför så mycket hat och oförståelse??..... Jag förstår inte.

Är ändå lyckligare än någonsin förr.